Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Saktmod

Ensam föll jag ned i en magmafylld vulka

Begravd i saktmod sträckte jag upp en hand och fann dig
Med oändlig ömhet välvde du din kropp över mig
Och lade dig tillrätta
I alla fall kändes det så inuti min själ då du, min enda kärlek här i världen vände mig ryggen.

Ensam föll jag ned i en magmafylld vulkan
Brände min lekamen till svart kol
Pressade blodet från mitt huvud så att hjärnan blev tom, blank på intryck.

Där är jag nu
Ett stort svart hål sitter där hjärtat en gång fanns
Ordet kärlek ter sig för mig som latin
Begravd i saktmod blundar jag och låter det äta min kropp.