Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Vi möts i mörkret

Jag möter döden en morgon.
Han står vid sängkanten,
och har mest av allt lust
att krypa ner under täcket
till människan vars hy blivit genomskinlig.

Vi står där bredvid varandra
och begrundar våra nästa steg,
han med ett leende på läpparna
och jag med sorg inom mig.

Mörkret som aldrig försvinner
lägger sig i hörnen och får
rummet att bli cirkelaktigt mjukt när
den tunga andningen klyvs till en viskning
som överröstar trafiken utanför.

Jag lägger min hand på en kladdig arm
som aldrig får tillbaka värmen
och tänker tanken
att allt är som det ska
medan Döden något otåligt
bidar sin tid.

Jag lämnar mörkret
och stegar ut mot det som är nuet
i Min tid där ljuset finns,
och gläds över det som väntar
i hörnorna.