Tandborsten

"Illeke du måste…" Mema tar ett ordentligt tag runt dotterns haka och nästan bänder upp de tätt sammanbitna tänderna. "Seså gumman minns du inte vad tandläkaren sade? Alla barn och vuxna gör det här både morgon och kväll. Snälla älskade du…"

Illeke minns så väl den stingande smärtan då sprutan gled in i hennes tandkött, och ljudet av borren som smärtade mer än hon stod ut med. Tandläkaren var röd och svettig när de lämnade mottagningen, och i väskan låg en plastinpackad röd eltandborste.

Mema är nära tårarna, och i hennes huvud glider små fragment av idéer som de andra i lägret levererat.

"Bänd upp flickans mun, och gör det som måste göras.", säger äldsteman och muttrar något till sin fru."
"Låt jäntan hållas, i sinom tid lyder hon dig och gör som du vill.", säger granntanten som lever lite hur som helst med djur och människor i en enda röra. Hon tycker att alla förtjänar en plats vid elden i huset, och bjuder in fattig som rik.
"Försök med lite socker på borsten.", säger gubben Isako som knappt har några tänder kvar, och sällan ler.
"Med böcker kommer du långt. Låna en bok nere på biblioteket och förklara vad som händer om hon inte borstar så skall du se att den lilla gör som du vill.", säger fadern och smeker dottern över kinden. "Den där envisheten har hon fått från dig.", lägger han skrockande till när han rör om i elden.

Suckande sätter Mema sig på knä framför Illeke och rufsar om i det sotsvarta håret. De mörkt bruna, närmast svarta ögonen plirar underfundigt mot henne, och leende pussar Mema dottern i pannan och lägger händerna på hennes axlar.
"Du och jag kan väl göra en deal." Hon öppnar plasten genom att använda tänderna, och drar ur den glansigt röda tandborsten. "Titta älskling, det är en isbjörn på den, ditt totemdjur. Är den inte vacker?"
Hon vrider borsten så att Illeke ser björnen, och tar samtidigt tag i flickans ansikte. "Du måste vännen. Annars får du laga igen."
Flickan skakar på huvudet och tittar ned i golvet. De höga kindknotorna är så spända att de är vita, och Mema ser några droppar glida ut på svarta ögonfransar som är så uppböjda att de tycks konstgjorda.
"Om…om…om jag betalar då. Fem kronor för varje kväll du gör det. Det blir mycket pengar i veckan. Kan du räkna ut hur mycket?"
Illeke är stilla, sätter upp handen och lyfter blicken, drar fundersamt upp finger efter finger, funderar…" Det är tyst, som om rummet väntar på svaret. Endast eldens flämtande, och kvistarnas knastrande hörs då och då. Mema vågar inte röra sig, står väntande med smärtande knän.
"Tio.", säger Illeke med en sexårings övertygelse att hon är en god förhandlare. "Tio kronor så gör jag som du vill."
Mema försöker att låta neutral på rösten när de tar i hand för att besegla överenskommelsen, men vill helst hoppa och skutta av vild glädje.
"Okej älskling, men…"Hon drar på orden, tittar in i elden som att försöka få kraft. "Då måste du sluta med godis. I alla fall några månader."
Illekes blick glider upp till hyllan där alla kakor och godiset förvaras. Det långa avståndet till affären gör att stora lager finns där, Högvis med choklad, mintkolor och annat. Svarta läckra klubbor formade som ovaler, sura platta gladfärgade nappar som driver fram mängder av saliv i munnen.
Hon blundar hårt, minns om igen tandläkarbesöket, och den stränga sköterskan som brutalt tryckte henne mot stolen som luktade alkohol. Ser framför sig hur blodet rinner ned på hakklappen på bröstet, och känner spetsarna på kvinnans naglar i axlarna.

Mema iakttar minspelet hos dottern, och lägger in ena tummen innanför fingrarna för att sedan trycka ihop paketet hårt, hårt. Måtte hon säga ja, snälla, snälla Gud om du finns. Hjälp mig. När det börjar sticka i tummen släpper hon på greppet, och andas igen.
Illeke tvekar länge…tittar på sin mamma, och känner hur hjärtat snörps åt av längtan efter pappan. Varför lät Gud honom dö om han är god? Finns det över huvud taget någon som bor där uppe i himlen? Luras de vuxna för att få barnen att lyda?
Hon hör hur vinden viner utanför det smala höga fönstret som är det enda i huset, ser hur flingorna yr omkring som små vitvingade älvor, och minns begravningen.

Kistan som står längst fram är kolsvart, och rosorna ovanpå är röda som blod. Runtom i rummet ligger kransar i olika storlekar med långa vita band där namnet på de sörjande står med sirliga bokstäver.
Kälken som drog ned hennes pappa i isvaken står parkerad utanför den lilla träkyrkan som byggts av byns få invånare, och hunden som dog har ersatts av en annan. Ett vitt kutskinn ligger klart att värma och skydda mot alltför hårda törnar.
Illeke studerar mamma Memas hand som krampaktigt håller farfaderns, de gråter inte, bara stirrar på kistan med stel blick och sammanbitna vita läppar.
Illeke vill ta deras händer, men känner det som om en glasvägg satts upp mellan dem och henne. Gråtande lägger hon händerna över ansiktet och låter sorgen flöda ur alla sinnen.

"Varför?", säger hon med lillgammal röst. "Varför grät du inte på pappas begravning? Bryr du dig inte alls?"
Mema möter hennes blick, slår ut med händerna i en hjälplös gest och himlar med ögonen. "Vad kan jag göra åt Ödet? Allt är förutbestämt, det vet du?"
Illeke nickar.
"Varför?", säger hon igen med skälvande röst. "Varför?"
"Lilla vännen min…ibland är sorgen så stor att kroppen inte orkar sörja på rätt sätt. Hjärtat blir svagt i sådana stunder, och tårarna stannar där de bildas. Både jag och farfar sörjer. Var glad istället att du kan gråta. Det lättar lite på tyngden i bröstet, öppnar upp sinnet en smula."
Mema försöker ta tag i Illekes hand, men känner i luften att dottern är arg, och blir inte speciellt förvånad då hon sliter sig lös.
"jag älskade pappa, nej fel, jag älskar pappa. Han är den bästa människan jag mött, och allt är kallt här inne.", säger Illeke och lägger handen på hjärtat. "Jag saknar honom så att det gör ont."

Mema står tyst, vet inte riktigt vad som är rätt sätt. I hennes distansutbildning till lärare finns ingen manual för hur hon skall hjälpa ett barn med sorg. Framförallt inte någon som står så nära henne själv. Men visst grät hon.

I nattens mörker famlar Mema runt kudden där mannen en gång sovit, och gråter torra tårar. Bröstet är trångt av sorg, och alla papper som skall skrivas på ligger fortfarande i en noggrant tillrättalagd trave på skrivbordet. Hon går upp, men vill inte sätta sig i stolen som alltid bebotts av Illekes älskade pappa, och låter golvet bli viloplats med endast en tunn kudde och en filt som täcke. I famnen kramar hon en stor, svart, stickad tröja.

"Älskar du mig då? Jag som är ditt kött och blod." Illeke kopierar tv-skådisarnas ord, men gör dem till sina genom att betona ordet mig och jag. Hon väntar på mammans svar med fingrarna snurrande en tunn hårlänk. "Älskar du mig?"
Mema väger orden i huvudet, letar efter rätt svar utan att egentligen behöva göra det. Svaret är så glasklart, självklart.
"Naturligtvis. Du är mitt liv älskade Illeke. Med dig kom glädjen och hoppet in i mitt liv. Du och din pappa gjorde mig hel."
Dottern tar ett steg mot henne, stannar tvekande och sträcker fram en hand.
"Lovar du?"
Gnistrande tårar sipprar fram under de stängda ögonlocken, och glider nedför de höga kindknotorna för att möta ljusrosa läppar. Hon känner hur magen gör kullerbyttor av oro, men samtidigt ger upp en suck av glädje. Alla ord som kastats mellan väggarna under många år var tystade i och med pappans död, och kvar finns en längtan till försoning.
"Så…du är inte glad att han försvann?" Illeke viskar fram orden, vågar knappt uttala dem. Hennes sockklädda fötter trampar oroligt på det knarrande trägolvet som bara har några centimeter till iskall, svart jord, och under det is, sedan vatten.
Mema tar dotterns hand i sin och lägger den mot sin kind.
"Gumman, du är en riktig liten tänkare du. Så stora ord i en så liten mun. Jag lovar dig älskling, att från och med idag skall jag tala om att jag älskar dig varje morgon då du vaknar, och varje kväll då du lägger dig, och nej…hur skulle jag kunna vara glad för det? Han var min man, och din pappa. Hur ont han än gjorde mig ibland, så var han grunden till dig, och alla sidor var inte svarta. Din pappa behandlade mig emellanåt som en prinsessa."

Illeke kliver lättat fram till Mema och sjunker in i hennes famn.
"Jag älskar dig mamma. Även om jag inte sagt något så har jag alltid gjort det." Hon håller hårt runt Memas mage. Det svarta rufset når precis till mammans haka. "Ibland frågade jag pappa varför ni inte flyttade ifrån varandra, och vet du vad han svarade?"
Illeke drar sig ur Memas armar, och fixerar blicken på henne.
"Han sade att han älskade dig. Att livet inte var värt att leva utan dig."
Hon lutar huvudet mot Memas mjuka, gungande mage där ett nytt liv spirar.
En hand följer den andra, glider smeksamt över magens rundning. Illeke lutar örat mot den, och ler.
"Är det en pojke eller flicka tror du
Hon ler och tar ett halvt steg tillbaka för att studera mamman, som mycket snart kommer att föda hennes syskon.
Mema ler och lägger handen över dotterns.
"Det blir en pojke, och jag kommer att namna honom efter din pappa."
Hon tar upp tandborsten och startar den.
"Elliso i huvudhuset har lovat att låta mig ladda den hos henne, så nu finns inga ursäkter. Så småningom kanske vi också får el."
Mema tar Illeke i handen, och leder henne till handfatet som står framför en sprucken spegel. Hon tar ett ordentligt tag runt dotterns ansikte.
"Öppna munnen så hjälper jag dig."
Illeke gapar så stort att det knakar i käken, och Mema startar eltandborsten.

Av Anitha Östlund Meijer 30 dec 2011 11:57