Den lille mannens vandring 1

Han gick med böjt huvud genom skogen som inte gav mycket ljus. I ljusglimtarna mellan de höga trädtopparna stannade han och lyfte det fräkniga ansiktet mot löven som skimrade i kapp med det egna leendet. Han gick för att nå fram till det han inte visste fanns. I det han stannade upp och lyfte ansiktet fick han aldrig ingivelsen att vända huvudet bakåt. Det fanns ingen anledning att åter försöka se det han redan gått förbi, för hade han redan lämnat det bakom sig utan uppmärksamhet så var det ingen mening med att försöka hitta något nytt i det. Samma förhållningssätt hade han till tanken; det var inte lönt att älta utan han lät det onödiga, det som inte gav något rinna ut ur ena örat för att trampa till det bland de skrikande löven under sig.

Kanske var det därför som han gick där i sin ensamhet för ingen han träffat på hade kunnat följa hans tanke om onödighet. Någon hade en gång sagt till honom att en person skänker sina tankar minst hälften negativitet varje dag. Han tänkte på det där samtalet och hur ofta det hade dykt upp inom honom. "Tankar har vi alla men vi kan med en medveten strategi förändra dem så att de på sikt påverkar oss på ett mer positivt sätt om vi bara är medvetna hur många av dem som är destruktiva och onödiga". Den lille mannen hade övat både länge och väl på dessa visa ord som någon sa en gång, men allt är inte så lätt som man tror konstaterade han men en sakta nickning som gick ända ner till det vita bröstet.

På sin väg bort mot det han inte visste något om stötte han när dagen slagit en rosett om ljuset och framtvingat mörkret, en liten stuga i slutet av skogen. Där fick han husrum och ett mål mat innan drömmarna tog med honom på ett äventyr. I drömmen hoppade han över det höga berget och missade på så sätt flera mil av dagens vandring. Glad i hågen över skosulor som skonats blev han varse att hoppet över hade fått honom att missa tecknet under som i sin tur hade kunnat ge honom en önskan uppfylld. Badandes i sin egen svett vaknade han med ett ryck och lovade sig själv att köpa ett par nya skor innan han begav sig vidare, för några genvägarshopp ville han våga sig på i vaket tillstånd.

Han tackade sin värdinna för den varma sängen och den goda maten han fått och gick ut genom dörren. Solen var sakta på väg upp över trädtopparna och han kunde förnimma värmen som ännu en dag skulle ta över denna del av världen så att fåglarna satt och kippade efter andan utan energi att sjunga ut sina levnadsglada visor. Där mellan dungar, fält, skog och ängar blev han för ett ögonblick tveksam till vägen han skulle ta. Den nya tanken att köpa skor fick honom till slut att dra mot väster där han visste att folket fanns. Med solen i nacken och sin egen skugga som enda sällskap gick han fram längs grusvägen som fick småstenarna att låta som musik.

Under nattens lopp hade han lärt sig att inga genvägar är värda sitt pris. Vem vet vilka erfarenheter han hade kunnat få med sig i drömmarnas land om latheten inte tagit över. Lathet går aldrig hand i hand med visheten. För att nå högre medvetande var man tvungen att bida sin tid, inte alltid nödvändigtvis på det sätt man just då tyckte var behagligt. Däremot kunde tiden vara uthållbar om man visste att stenarna man plockade längs vägen kunde bli till guld i det rätta skenet och på den rätta platsen. Men är vi inte alla födda med en viss del lathet inom oss funderade han, och lät stegen stanna upp i det han blickade ut över ängen och dens invånare. För även om vi påstår oss inte vara lata handlar det nog till mesta delen om prioriteringar. Finns det prioriteringar över huvudtaget, och hur ser de ut? Alla är vi olika, och vissa har inte någon önskan om själslig förkovring, medan det för andra är själva essensen av livet. Han hittade inget svar på sina tankar utan lät dem trilla ner på stenarna längs vägkanten och smälta ihop med mossans evighet.

Av Birgitta Stiefler 28 dec 2011 21:46