Fantomsmärtor

Arnon Grunberg
Fantomsmärtan
Översättning: Per Holmer
Brombergs
Utgivning: 2002

Harpo Saul föddes på ett hotell i Montauk. Under förlossningen söp Robert G. Mehlman sig full nere i hotellrestaurangen, som det anstår en smått legendarisk ordkonstnär, kvinnodomptör och mytoman. Notan sparade han, ramade in och gav sonen Harpo på dennes fjortonårsdag. Dylika bohemiska infall lär sig ett barn, vars far skriver litterära kokböcker och skinnar gamla tanter på pengar, att leva med. Har barnet dessutom en farfar som varit tennisspelare och under rabalder bitit en chilensk motspelare i vaden efter en förlustmatch i Wimbledon, då finns det fog att misstänka trassliga uppväxtförhållanden.

Arnon Grunberg f. 1971 är den holländske författaren med det burriga håret och de omoderna glasögonen. Från New York meddelar han att skrivandet är en form av anorektisk kannibalism: Först äter man upp livet med hull och hår, sedan spyr man ut det. Metaforen är förstås Robert G. Mehlmans, mannen som debuterade med släktkrönikan "268 på världsrankingen" och sedermera svimmade när sonen Harpo skulle till att omskäras enligt traditionen. Mehlman har huvudrollen i Grunbergs nya roman "Fantomsmärtan"; en tjuvtitt bakom de litterära kulisserna där vrånga författare hankar sig fram på övertrasserade kreditkort allt medan förläggare sliter sitt hår och rasar mot tiggerierna om förskott.

Mehlman ligger två år back med en utlovad polsk-judisk kokbok när han bedrar hustrun, kallad Sagoprinsessan dedikerad psykiatriker, och reser från New York till Atlantic City i en limousine med inmonterad vattensäng. Den kedjerökande Rebecca, som gärna beklagar sig över sina stora, fula händer och en frätande fotsvett, låter sig ohämmat imponeras av Mehlmans divalater. Han bjuder på cigarrer och champagne och slänger visdomsord omkring sig. Livet är en tre veckors safari eller en dålig deckare där mördaren avslöjas redan efter tio sidor. Att skiljas är egentligen bara en form av negativ kärlek.

Liknande sanningar slås fast genom hela boken och som läsare blir man inte riktigt kvitt det där behagliga leendet. Grunberg är nämligen rapp, på gränsen till manisk. De halsbrytande dialogerna gör att namn som Stig "Slas" Claesson dyker upp i mitt huvud, om man nu kan jämföra en holländsk författare med en ursvensk. Och visst går det för sig. Allt är tillåtet i diktens värld.

Arnon Grunbergs karaktärer kläcker stora planer och visar prov på en nästintill outsinlig idérikedom, men är i botten bittra spillror, känslomässiga vrak som försöker stå upprätt i stormen. Helt vanliga, komplexa människor alltså. Den ende med balansen någorlunda i behåll verkar vara Harpo. När han i bokens första kapitel söker upp sin far på Hotel Caterina i Amalfi finns tragiken där bakom det jovialiska, sarkastiska tonläget. Fadern arbetar på sitt magnum opus och dras med oerhörda skulder till förlaget. Var femte minut stiger hotelldirektören fram ur skuggorna och undrar ifall herr Mehlman tänker betala räkningen. Hur länge kan då människor leva på lånad tid? Det är en av flera frågor som Grunberg ställer sig i "Fantomsmärtan"; denna härliga sejour i litteraturens, äktenskapsbrottens och psykiatrins träskmarker.

"Fantomsmärtor" ingår i serien Boken har inget sista datum

Gå till Whildes bokhörna

Av Stefan Whilde 09 dec 2011 09:40