Hopp

Det sägs att hoppet är det sista som överger en.
Då borde jag i alla fall ha det kvar, men sanningen är nog att det ser mörkt ut.
Ola sitter fast i en knivig situation, och jag - ja, min del av det hela är rätt stor den med.

Min mamma och pappa är som två amazoner jämfört med mig. Som fyraåring jämförde jag mamma med Jack och bönstjälken, och berättade för alla mina vänner att hon var en jätte, och att de skulle akta sig för henne. Behöver jag tala om att jag var ett ensamt barn? Med hemsydda kläder, och ett rosafärgat hus kunde det inte vara på annat sätt.

När jag mötte Ola föll alla pusselbitar på plats, och jag kände mig trygg vid hans nästan två meter långa lekamen. Han å sin sida tyckte jag var söt. Det där ordet gör att det kryper i mig som om någon stoppat en näbbmus innanför min jacka.

Som barn var det inga problem, men en tjugoåring vill inte höra sådant. Varför inte vacker, eller snygg?

Det tog några dagar innan jag godtog hans ursäkter, och jag vill minnas att Ola gav mig en bukett rosor. Gula var de visst.

Vi köpte ett hus några kilometer från mina föräldrar, och levde väl som alla andra - eller - rättare sagt försökte. Jag jobbade halvtid på icabutiken, och Ola jobbade på lagret. Det var så vi träffades, bakom en vagn fylld med varor. Ja herregud så livet kan lura en ibland. Jag blev kär. Långt, långt upp över öronen, och nu efteråt har jag fått veta att det var likadant för honom.

Nåväl, Ola och jag bar på en hemlighet för varandra. Han spelade på hästar, lotto, tipset, keno - allt. Inuti hjärnan hade han en bild av att vinna massor av pengar, och hoppades så innerligt att allt annat i livet var meningslöst.
Jag själv spelade på nätet - bingo, triss, lotto och tävlade i alla tävlingar som fanns.

Båda hade vi dragit ned vår ekonomi så långt ned i träsket som man bara kan. Vi var panka.

Det var då jag såg den där lilla, lilla annonsen.
BEHÖVER DU LÅNA UTAN BORGEN? DET FIXAR VI!
Jag kollade aldrig längre, läste inte ett enda litet ord. Tyvärr.
Pengarna kom dagen efter via en check. Om igen missade jag ett litet ord.
RÄNTA 50, stod det.

Om igen var jag bankrutt, och lade mig på knä inför min man som skrattande berättade vad han å sin sida gjort.

Nu stod vi här skamsna inför varandra med en varsin kniv i näven. Olas drypande av blod, min silverblank.

"Vi måste gå till polisen," säger han lågt, och sätter sig på knä vid den gamla damen som ligger på marken med stirrande blick. "Det här har gått för långt."
Jag skakar intensivt på huvudet, och blundar hårt, hårt.

"Hur kunde vi låta det eskalera så här längt?" säger Ola och sluter ögonen på damen.

Jag håller för öronen och blundar ännu hårdare. Vill inte höra, och absolut inte höra något.

Ola lägger damens händer som i bön, och böjer sig över henne.

Ljudet av hans gråtande tvingar sig in i mina hörselgångar, snurrar upp i hjärnan och nästan drar upp ögonlocken.

"Förlåt," säger jag och sätter mig på marken trots att det är lerigt. "Förlåt."

På avstånd hör vi ljudet av tassar som går på marken, och hur kvistar bryts av. Jag vill springa, men orkar inte. Våra blickar möts och jag ler svagt trots att det inte finns något som är roligt. Det är som om situationen i sig är märkligt roande.

En man i trettioårsåldern kommer gående, och några steg framför honom springer en dreglande rottweiler.

Han stannar och ögonen vidgas medan hans hand hittar till munnen.

Av Anitha Östlund Meijer 07 dec 2011 00:34