Atatürk hetsade turkarna till rasism?

"Jag står inte ut med den där lukten. Allt luktar bränt människokött! Jag kan inte gå förbi armeniska kyrkan längre. Vi måste göra någonting. Jag står inte ut med den här smärtan som människa. Jag kan inte rädda dom. Jag skäms ..." feberyrade Mustafa, min sambos morfar, innan han dog i sitt hem i den lilla turkiska staden Nizip 1915, samtidigt som den armeniska Förintelsen pågick som värst utanför på gatorna. Min kurdiska sambos mamma berättade för henne att Mustafa inte var ensam om sin skamkänsla över myndigheternas raskrig mot "den armeniska rasen". Många andra kurder i Nizip och även turkar försökte åtminstone gömma armenierna om de kunde. För att förstå bakgrunden till denna turkiska rasism och dess ursprung från de styrande, inte från folket, kan det vara bra att läsa två intressanta artiklar som Hürriyet Daily News publicerade i år.

Efter jordbävningen i Van skrev Mustafa Akyol den 25/10 en artikel, "Does God punish us via earthquakes?. I artikeln påminnner Akyol om att det inte bara kom internetkommentarer som med sorg beklagade det inträffade. Även turkiska rasister, vars hat mot PKK:s terrorism har gjort dem till fanatiska hatare av allt kurdiskt, hörde av sig. Van är befolkat mest av kurder och många av dem hyser sympati för PKK. Logiken för dessa turkiska rasisters internetkommentarer var att jordbävningen måste ha varit ett "gudomligt straff". Ett populärt twittermeddelandena sade att "Allah gjorde vad regeringen inte kunde göra", det vill säga förstöra pro-PKK områden. Akyol påpekar i artikeln att detta inte är något nytt grepp. Sekulära kemalister har aldrig tvekat att använda religionen för sina syften.

Tidigare, den 13/7 2011, skrev Akyol i samma tidning en mer djuplodande artikel på rasisttemat i Turkiet, "Turkisk rasism: en obehaglig historia". Den är borttagen nu och finns inte längre med om man letar på artiklar av Mustafa Akyol skrivna för Hürriyet Daily News, mellan 12/7 till 15/7. Men den finns kvar på Mustafa Akyols blogg under rubriken "Turkish Racism: An Unpleasant Story". Det kan ju vara intressant att se vad den turkiska censuren tyckte var olämpligt att bevaras för framtiden på Hûrriyet Daily News. Här följer min översättning:

"Förra veckan sade den turkiska Överbefälhavaren något mycket bisarrt. Det kom i en intervju på en populär TV-show, där han kritiserade den hårda kritiken av hans institution i turkisk media. Jag tror inte, noterade plötsligt den irriterade generalen, att dessa människor verkligen har turkiskt blod i sina ådror."

Termen "turkiskt blod" lät konstig för många människor, inklusive mig själv. Därför att vi i decennier har blivit sagda av våra statsmän att meningen med att "vara en turk" betyder ingenting annat än att "vara en medborgare i Turkiet". Vi har fått bekräftat att "Atatürks nationalism", som är inskriven i vår militärskrivna konstitution som en "oantastbar" princip, ingenting har att göra med etnicitet och ras, som termen "blod" uppenbart framkallar. Så, varför uttryckte sig den höga generalen på detta sätt?


Blod och dödskallar

Inte på grund av att han är en ideologisk rasist, gissar jag. General Basbug har, till sin fördel, faktiskt visat sig vara mera demokratiskt sinnad än många av sina kollegor. Om du får en chans att fråga honom vad han menade med "turkiskt blod", förmodar jag att han skulle förklara att han "inte menade det på det sättet". Men det behövs ändå en förklaring till varför en sådan stötande jargong slank ut ur hans mun så lätt.

Och förklaringen är inte svår att hitta: Rasism har, tyvärr, varit en obehaglig underström i nationsbildningsprojektet som den turkiska republiken initierade i slutet av 20-talet. Den kulminerade speciellt under 30-talet, när den var populär i väst också. Ironiskt nog dök den upp som en del av Turkiets ansträngning att bli "västerländskt".

En historia som ni kanske läste i den här tidningen förra fredagen illusterade en intressant händelse från denna period. Sinans grav, den mest prisade arkitekten i Ottomanska imperiet, öppnades 1935 av ett team format av Turkiska Historiska Sällskapet, som bildades av Atatürk fyra år tidigare. Deras mål var att mäta Sinans hundratals år gamla skalle för att bevisa att han var av "ren turkisk härstamning"" - något som de multietniska ottomanerna aldrig skulle ha brytt sig om.

Detta var bara en av de många häpnadsväckande episoder från 30-talet - denna mest ickeliberala era i modern turkisk historia. Regimen, som ville svepa bort det ottomanska/muslimska arvet och ge en ny identitet och en källa till stolthet för nationen, hade hittat lösningen delvis i rasism.

Den första Turkiska Historiska Kongressen som hölls i Ankara 1932 var det första stora steget. Under det tio dagar långa officiella mötet presenterade många "vetenskapsmän" många "fynd" om ursprunget till det turkiska folket. Doktor Resit Galip, en passionerad Atatürksupporter, definierade denna "överlägsna ras" som "den långa, vita, smalnäsade, finläppade, ofta blåögda alpina rasen, känd för sådana dygder som "hövlighet, heroism, och artistisk och social talang."

En annan talare, doktor Sevket Kansu, presenterade ett blåögt och välbyggt bondepar och deras "avkomma" för kongressen, som definition på ett idealiskt exemplar av den turkiska härstamningen. Han blev entusiastiskt applåderad när han återvände till Atatürk, som presiderade över hallen, och hälsade honom som den hyllade ledaren av denna "högt utvecklade" ras.

Atatürk kände sig också stolt detta år när en ung turkisk kvinna, Keriman Halis, blev "Miss World". "Jag vet", sade han, "att den turkiska rasen är den mest vackra."

Inom kort, beordade han sin adopterade dotter, Afet Inan, att åta sig mer forskning om detta viktiga ämne. Efter att ha studerat historia i Schweiz, embarkerade den unga och idealistiska Inan på en uppdrag för att utföra "antropometriska" studier i Turkiet. Med fullt officiellt stöd, började hon en landsomfattande kampanj av cefalometri mätande av skallar på levande människor, kraniometri mätande av skallar på döda människor, och frenologi utläsande av själsegenskaper utifrån skallens yttre kännetecken. En överväldigande mängd av 64.000 människor är kända för att ha blivit "uppmätna" under denna kampanj - och många gravar öppnades, inkluderande Sinans grav.


Spår från ett otäckt förflutet

Dårskapen lugnade ned sig med Atatürks död 1938. I efterdyningarna av andra världskriget övergavs projektet, när Turkiet i tysthet övergav officiellt sponsrad rasism. Ett problem fanns dock kvar. Några andra länder hade också omfamnat rasism under 30-talet, ofta med mer tragiska resultat än i Turkiet. Men efter andra världskriget öppnade dessa länder ett nytt kapitel i sin historia, inseende att deras mellankrigsgalenskap var ett fruktansvärt misstag. I Turkiet däremot blev mellankrigseran, med alla sina rasistiska och fascistiska tendenser - inte ifrågasatt, än mindre förkastad, men i stället sanktionerad.

Det är därför extremnationalistiska och ibland rakt ut rasistiska teman fortfarande existerar i vår "nationella" diskurs. Varje turkiskt barn växer fortfarande upp med att memomera Atatürks tal 1927 till ungdomarna, vilket glorifierar "det nobla blodet i våra ådror." Skolor lär fortfarande ut en "Turkisk Historia" som startar med hunnerna från Centralasien, vilket ger en etnisk, inte civil, känsla av en nation. Och nationella demagoger talar om "rena turkar" i landet, klart exkluderande kurderna och icke-muslimer, och, ack, även de liberaler som ifrågasätter nationella tabun.

Medvetet, eller inte, har general Basbug bidragit till det rasistiska tänkesättet. En ursäkt eller åtminstone en rättelse från honom skulle vara hjälpsam. Därför att ett land "aldrig kan bli verkligt demokratiskt med en blodsvördande officiell retorik."

Några läsarkommentarer var faktiskt positiva till Mustafa Akyols artikel men några, som nedanstående, var mindre positiva:

- I will for sure report this anti-Turkish hate monger to the offices of PM, Interior Ministry, Parliment.

- Mustafa Akyol: You yourself are racist and hate Turks, Turkiye, democracy, freedom of religion and other democratic freedoms. I wonder why you are not in jail for life. Advocating Islamism to replace democracy and democratic rights and freedoms is a serious felony in every democratic country. You should be in jail for life.

- Mustafa Akyol is against secular, democratic Republic of Turkiye, wants to establish an Islamist ruling system in Turkiye, advocates extreme Islamist values championed by Said Nursi a late Ottoman era extreme Islamist and a trouble maker during early years of the Turkish Republic and his disciple Fetullah Gulen known as "Turkey’s Islamist Danger", who is a promoter of Said Nursi style Islamist rule in Turkiye and elsewhere in the World, now lives in a human rights heaven! the USA to stay away from justice he is against human rights. Islamism eliminates freedom of religion. Said Nursi, Fetullah Gulen and their followers and disciples like Mustafa Akyol also want to totally eliminate all democratic principles of the Republic of Turkiye established by the Turkish War of Independence fought against Armenian and Greek terrorists, the victors of WWI, ultra fundamental Islamists and Ottoman system of oppression to bring back a neo-Ottoman rule based on Islamism. That is anti-Turkish, anti-democracy, anti-human-rights no matter how Mustafa Akyol or his cronies like "Mr Goksel Doganay" slice it.

Av Lennart Asp 30 nov 2011 11:22