Mocambique - del 2

Efter skolan smiter de till Polana, det gamla hotellet inne i centrum, och simmar. De blir inte tagna av någon vakt. De simmar i den gröna slemmiga poolen och jagar Galagalas. Stora köttiga ödlor med blåa ryggar som kilar över gräsmattorna och upp i palmerna och som enligt ryktet kan spotta så att man blir blind.

I smyg leker de också uppe på takterrassen tjugo våningar upp. Hoppar hopprep. Har springtävling.

När de tröttnar samlar de munnarna fulla av saliv och spottar ner på gatan. Står och följer de gigantiska salivbollarna som omformas i luften, faller och faller och till slut försvinner. Det är en lek de leker ofta. Både från takterrassen och från lägenhetsbalkongen loskar de. Från balkongen kan man se salivbollen hela vägen tills den slutligen splittras i tusen droppar mot trottoarstenarna. Nyfiket studerar de människorna som kilar fram och åter omedvetna om faran. En dag kommer plötsligt en tant ut i gatan, från ingenstans. De står som fastfrusna. Följer spottet som rusar rakt mot huvudet. Tanten klarar sig med nöd och näppe. Omedelbart vänder hon blicken uppåt. Får syn på dem. Ropar och hytter med näven.

De lämnar lägenheten och ger sig upp på takterrassen igen.

Enorma vattentankar är utplacerade på taket. Vattnet i dem värms av solen under dagarna och rinner sedan genom ledningarna i huset när människorna som bor i det duschar. De är som små envåningshus med en väggfast stege. Det går att klättra upp på vattentankarna och här finns det inga räcken.

Tjugoen våningar rakt ner.

Staden som breder ut sig under dem, det kringliggande havet, fraktfartygen som stävar mot hamnen, de ljumna vindarna som sliter i deras kläder.

Ingen av dem har hört om kastvindar. De känner sig odödliga. Modiga. Det kittlar i magen när de står så nära kanten de vågar. Det blir en tävling. Lite närmre, lite närmre ända tills en dag då Marianne snavar på en elsladd och faller framåt. Men de hittar nya lekar. Hela tiden nya äventyr.

Mariannes familj har köpt ett hus på landet, i byn Matola, en halvtimmes bilväg från Maputo. De flesta andra på skolan bor i de finare villaområdena i staden i pastellfärgade hus med stora trädgårdar. De ordnar fester på helgerna, härmar de vuxna, bjuder på godis och hamburgare och nallar vin från föräldrarnas barskåp. Deras föräldrar har åkt ner med något företag eller med Sida. Eva och Johan åker med Afrikagrupperna, ARO. Mamma Eva berättar att de fått reducerad skolavgift eftersom hon och pappa tjänar så lite pengar. Hon och Johan och de andra som åker med ARO vill inte vara de rika västerlänningarna som kommer och lever lyxliv som sticker i ögonen. De vill inte ha en massa pengar och pool utan vara vänner och jämlikar.

Men så blir det inte i alla fall.

Det går inte att få tag på bristvaror i affärerna och arbeta samtidigt förklarar de. Så Melo köar och lagar mat och serverar dem middag. Står och skrapar med foten i hallen mellan kök och vardagsrum och väntar på att de ska äta upp soppan så att han kan servera köttet och efterrätten. Då och då kikar han fram för att få en skymt av sopptallrikarna och dess innehåll så att de ska bli serverade i precis rätt stund.

När de kommer hemspringande från skolan står Melo i köket och stryker kläder. Lyfter Sture högt i luften och snurrar runt honom. Sture protesterar högljutt och skriker av skratt. Melo visar sina starka armmuskler. Köket är hans. Hon och Sture frågar om lov innan de tar något ur kylen. Inte som hemma i Sverige då de bara slet upp dörren och plockade för sig. Mamma och pappa använder ytterdörren som går till vardagsrummet. Melo kommer och går via köket.

Mamma stortrivs på sitt jobb på sjukhuset. Pappa vantrivs på sitt. På sjukhuset fungerar det mesta. På flygplatsen där pappa Johan jobbar är det annorlunda, mer kaotiskt. Han är den första svensken som åkt ner för att arbeta som flygledare och utbilda nya. Han är arg och frustrerad och ledsen. Eva är glad, fylld av arbetslust och upptäckarglädje. De grälar. De har helt olika syn på tillvaron och på landet de bor i.

 
Mariannes hus i Matola är omgivet av vad som ska bli en trädgård. Högt gräs, träd med granatäpplen och omgärdat av en betongmur som de springer runt på dagarna i ända. De klättrar upp på muren, upp i träden, vidare upp på hustaket. En dag är de nära att springa in i en gulsvart spindel, stor som en handflata, som spunnit nät på muren. Marianne tvärvänder och springer in i huset. Hon vill bara hämta kameran. Sedan rusar hon tillbaka längs muren så att inte spindeln ska hinna krypa undan.

Marianne har bott fler år i Afrika än i Norge. Hon är inte rädd för ormar och spindlar. Hon är inte rädd för Bilharzia och bilbomber och malaria. Inte ens när hon får malaria och över fyrtio graders feber är hon rädd för malaria. Hon har långt rött hår och fräknar. Efter middagen duschar de under trädgårdsslangen och när det mörknar så det knappt går att se fötterna framför sig i det höga gräset, än mindre läskiga ormar, dansar de barfota på baksidan av huset.


Ellen har ett stort hål i en tand och pappa Johan har letat rätt på en tandläkare. På vägen dit förbereder han henne på vad som skall hända.

- Du får vara glad om de har bedövning här. Det här blir inte som hemma i Sverige.

Det är en fin dag. Solen står högt på himlen när de kommer fram till kvarteret där tandläkaren ligger. Vinden ligger på från havet och brisen drar med sig en unken doft av saltvatten. Hon har på sig sin rosa favoritkjol som mormor sydde innan de åkte. Det värker inte alls i tanden idag. Hon är inte nervös.

De hade knappast behövt någon gatuadress visar det sig när de närmar sig. De möts av en lång kö av människor i alla åldrar. När de svänger runt hörnet fortsätter kön och de är bara halvvägs. Det hörs skrik och snyftningar. De närmar sig. Pappa Johan säger ingenting men snabbar på stegen.

Som om det skulle göra någon skillnad. Tandläkaren är inhyst i en stor vit villa. Villan ser ut ungefär som en av alla de vita eller pastellfärgade villor hennes klasskompisar bor i. Men det här är en helt annan stadsdel. Gårdsplanen är täckt av människor. De är de enda vita. I dörren möts de av en gråtande medelålders kvinna med en stor blodig tampong i munnen. Det vita snöret hänger ur mungipan ner på hennes mörka kind. Johan kliver in i hallen och pratar snabbt och på portugisiska. Hon hinner inte uppfatta vad de säger, hinner bara precis kliva över tröskeln när pappa tar henne i handen och drar med henne ut på gatan igen.

Nu går de åt det andra hållet, förbi alla köande människor på nytt. Johan är irriterad. Det märks på att han går så fort och inte säger något.

Det tar så otroligt lång tid att hon nästan har hunnit glömma varför de köat när de äntligen är vid gårdsplanen igen. Johan påminner henne.

- Ja, du hör ju själv. Som jag sa förut. Någon bedövning får du inte på det här stället. Det är lika bra du förbereder dig på det.

Tandläkaren tar henne i handen och ber henne sitta ner. Hon gapar. Och blundar. Innan Johan hunnit förklara var hålet sitter känner hon ett stick i tandköttet. Nu blir de visade ut ur rummet och till en annan kö.
Någon förklarar för Johan som i sin tur förklarar för Ellen att den första kön var till bedövningen. I kön till själva tandläkaren får man stå medan bedövningen verkar. Proceduren är densamma i nästa rum. Hon gapar, behöver inte blunda. Bedövning har hon redan fått. Därför ser hon också den stora tången. Hinner knappt blinka förrän det knakar till rejält i munnen. Hon tror det är tanden som splittras men har fel.

Hon sköljer och gapar mot spegeln. Både den trasiga tanden och den bredvid är borta. Det ser inte klokt ut, ett stort gapande hål. Pappa vänder sig till tandläkaren som förklarar något för honom. Pappa nickar och verkar nöjd, tackar tandläkaren och så är de färdiga. Själv tackar hon inte. När de är på väg därifrån förklarar pappa:

- De har inte tid med lagningar här. Och så hade du en hörntand som ville ut.

Så lägger han till:

- Var du glad att det var mjölktänder. Du får snart nya tänder.

Av Anja Wikström 04 okt 2011 17:12