Mocambique - del 1

Mamma och pappa har något de vill berätta. De har precis dukat undan tallrikarna. Sture ritar koncentrerat i blocket han fick i julklapp. Själv sitter hon i kökssoffan och tittar ut genom fönstret. Snömodd och blank svart asfalt. Det skymmer utanför. Man kan se in i huset som ligger på andra sidan lekplatsen. Grannarna sitter också vid köksbordet. Alla i Gånsviksdalen har ätit middag. Kilometer efter kilometer av gula och bruna radhuslängor utslängda på sank myrmark, och snart börjar barnprogrammen på TV.

- Vad skulle ni tycka om att åka till Afrika?

Mamma tittar förväntansfullt på henne.

- Aldrig i livet! Jag åker inte dit.

Sture håller med. Som vanligt.

- Inte jag heller, säger han raskt.

Mamma lirkar, men Ellen har bestämt sig. Är de inte kloka? Hon lämnar köket, går ut i hallen där telefonen står och ringer till Viktora.

- Ni kanske ändrar er? Det är lång tid kvar. Vi åker inte förrän i sommar, hör hon mamma ute i köket.

Vicky lovar, nästan säkert, att hon får bo hos henne.

- Jag ska bara fråga mamma, för säkerhets skull.

Sture gråter ute i köket.

- Jag vill inte åka med om Ellen får stanna. Jag vill också bo hos Vicky.

Mamma och pappa försöker trösta. Motvilligt går hon tillbaka ut i köket. Det rosalila har gått över i djupt grått, blått. Ännu mer som ett hav. Köken och vardagsrummen som lyser och glimmar. Flyter, omslutna av det snart kompakta mörkret. De trygga, trygga familjerna. De som kommer att bo här för alltid. Eller åtminstone även när sommaren övergår i höst. Bergman och Pettersons. Man kan fortfarande se in till Olssons, tvärs igenom Olssons upplysta akvariehus, och in till huset bakom, Hultins. Barnen Hultin simmar omkring och ser på TV.

Så lite hon vet. Så lite hon vet om vad som ligger framför dem. Att det inte är radhusen och skolan hon kommer att sakna. Inte vännerna, inte Sverige, inte ens Vicky. Jo, det var inte riktigt sant. Vicky kommer hon att sakna.

- Jag har pratat med Vicky säger hon. Jag får bo där. Jag kommer inte att följa med till något Moçambique. Aldrig i livet. Jag stannar här.

Mer än något annat kommer hon att sakna sin familj. Allt det hon tagit för givet. Familjen. Mamma, pappa, barn. Pappa som omväxlande skojar, bråkar och hetsar upp sig, precis som farmor, och mamma som å andra sidan aldrig hetsar upp sig, som lever sitt liv lite vid sidan om, redan före resan, men som är klok och snäll och full av upptäckarlusta. Att det är henne hon kommer att sakna, henne hon borde slåss för med näbbar och klor, där i köket på Fagottgatan i sommarskymningen.

- Du kommer att följa med, säger pappa Johan.

 
En svensk man i Johans ålder möter dem på Maputos flygplats. När de fått sitt bagage och går ut till bilparkeringen slår lukten av brända sopor emot dem. Mannen har en gammal, sunkig bil. Han frågar dem, Sture och Ellen, om det ska bli kul att bo i Moçambique. Hon svarar att det ska det inte, och han säger på ett irriterande överseende sätt att han lovar att hon kommer att ändra sig.

- Ska vi slå vad, frågar han.

De ska bo hos ett äldre par som heter Allan och Märta. De är i mormor och morfars ålder, och de verkar snälla. De bor i en trerumslägenhet mitt inne i Maputo. Den är sliten och gammaldags och luktar konstigt. Eva, Johan, Sture och Ellen ska bo i ett rum och Allan och Märta i det andra.

Märta har köpt en tårta för att fira att de kommit. På hennes sätt att säga det förstår de att det inte är lätt att få tag på en tårta i Maputo. Märta ställer vördnadsfullt fram tårtan på bordet och hälsar välkommen och varsågod. I nästa sekund skriker Sture rakt ut.

- Det är myror på tårtan!

Och han har rätt. Det är en hel myrkaravan som banar sin väg mitt igenom tårtan. Märta ser frågande ut. Hon ser inte så bra, och hon ser inte myrorna. Men det gör alla andra runt bordet. De försöker att inte låtsas om någonting, men Märta ser ledsen ut. Eva hyschar på Sture. Sture är upprörd.

- Jag vägrar äta tårta med myror på, ropar han och reser sig upp.

Tårtan är inte gjord av grädde för det finns inte att få tag på. Istället är den täckt av någon slags vispad, rå marängsmet. Hon tar en liten, liten bit. Den smakar ganska bra, efter omständigheterna. Märta plockar fram en frukt till Sture. Det är en papaya. Man kan äta den med socker och citron säger Märta. Sture äter och äter. Mamma Eva och pappa Johan också. Ellen tycker den smakar unket.

Efter fikat är det dags att gå på en kvällspromenad. Det är alldeles mörkt ute, fast klockan inte är mer än sex på kvällen. Varmt och mörkt. Inte som i Sverige där det är mörkt och kallt eller ljust och varmt. Hon är rädd för att trampa på ormar, men Allan lovar att de inte finns inne i staden. Plötsligt hör de skrik och vrål. Först tror hon att det är en fest av något slag, men när de kommer närmre förstår hon att det är ett slagsmål. Fast det ser inte ut som ett slagsmål. Det står massa folk på rad och ropar och vevar med knytnävarna. Allan och pappa ber dem att vänta och går själva fram till folksamlingen. De är strax tillbaks och säger åt dem att gå åt andra hållet. När de kommit en bit bort berättar Allan att det var någon som hade stulit en cykel. Pappa Johan fortsätter och berättar att de hade lyckats fånga cykeltjuven och nu höll de på att bestraffa honom. De har radat upp sig på led så att det bildats en smal gång mellan alla människor och just nu tvingar de cykeltjuven att springa längs gången medan de slår på honom med knytnävarna. Gatlopp kallas det för säger pappa.

- Så gjorde man i Sverige också förr i tiden, säger mamma.

- Det är inget vi kan göra något åt, menar pappa. När lagen inte fungerar får man ta lagen i egna händer.

Hon håller inte med. Allan och Märta säger att det inte är så vanligt och att de hade otur som fick se det första kvällen i Maputo.

Sedan kliver Sture på en stor kackerlacka. Det kraschar till och han gallskriker och slänger sig upp och runt halsen på Johan. Han vägrar gå en meter till ropar han. Men Allan säger att då har han tur. Han slipper gå längre, eftersom de är framme vid lägenheten.

På natten vaknar Sture och mår dåligt. Det är all papaya han ätit tidigare på dagen som vill upp. Han kräks och kräks. Det är papaya i hela rummet. Det luktar gammal, unken papaya i rummet i flera dagar, trots att all spya är bortstädad.

Höghuset som Allan och Märta bor i är byggt som ett lägenhetshotell. Det finns inget riktigt trapphus. Istället ligger lägenheterna på rad och de är förbundna med en betongterrass på varje våningsplan. Från terrassen ser man ner på en stor bakgård som också är av grå betong. Där hänger alla utom de sina kläder på tork. Barnen spelar boll där på eftermiddagarna, deras "dala bola"-rop studsar mot husväggarna, och i skymningen springer stora råttor över den fuktiga betongen. Det ser inte ut som råttor för de är stora som katter, men det är råttor. Johan säger att de ska passa sig för de kan bitas.

Efter ett par veckor får de en egen lägenhet i en annan del av staden. Den ligger på sjunde våningen i ett tjugovåningshus. I huset bor utlänningar och ett fåtal rikare moçambiquaner. Från balkongen ser de havet från två håll. Indiska oceanen, Avenida 24 de Julho och trafiken nedanför skyms nästan helt av de violetta jakarandaträden.

Det är bestämt att de ska ha en hemhjälp, en mocambiquan. Någon som ska laga deras mat och tvätta kläder åt dem. Ellen skäms, men de har bestämt sig. De har fått tips om någon som heter Melo som är hemhjälp åt en svensk familj som precis ska åka hem. Melo är tydligen väldigt populär och nu slåss svenskarna om att lägga vantarna på honom. Helst vill han jobba i en familj där det finns barn, berättar Eva, eftersom han saknar sina egna barn så mycket. Barnen bor 100 mil från Maputo, på landsbygden, och han träffar dem en gång per år. Eva vill att de ska följa med och träffa Melo så att de kan fråga om han vill jobba hos dem. Det känns fånigt. Motvilligt följer hon och Sture med i lastbilen. Vägrar gå med upp till själva lägenheten. Istället hoppar de upp på lastbilsflaket medan Eva och Johan går för att prata med Melo. Plötsligt kliver en man ut på en av balkongerna. Han ser snäll ut. Vinkar ner till Sture och henne, ler lite fånigt, och slänger så ner varsin banan till dem. Så är det bestämt. De är godkända. Melo börjar hos dem.

 
De åker till de före detta portugisiska lyxresorterna Ponta Malongane och Ponta D’ouro, vid kusten strax söder om Maputo, på helgerna. Det råder fortfarande Apartheid i Sydafrika och där någonstans bakom kröken börjar det skrämmande landet de läst om i skolan.

Under den korta tiden i Maputo har de sett både ormar och spindlar, men inte en enda skorpion. Ändå tjatar Eva och Johan om att de ska vända skorna upp och ner för att skaka ut skorpioner. Det är så tråkigt. Hon saknar Vicky och de andra och Sverige.

- Det finns inga skorpioner. Du bara ljuger, klagar hon.

- Du kan ju leta. De tycker om håligheter, svarar mamma Eva.

Några mocambiquanska barn hjälper till. De gräver frenetiskt med pinnar i jordhålor. Sent på eftermiddagen, när de äter middag, hörs skrik och rop utanför. Hon skyndar sig att springa dit. Barnen står i ring. Pekar och skrattar. En stor svart hona med ett tiotal skorpionungar på ryggen. Ungarna är blekgrå och pyttesmå. Nästan genomskinliga. Hon tjatar om att få ta hem en.

- Om du lovar att själv skaffa mat åt den, bestämmer mamma.

En egen, livs levande skorpion.

- Levande insekter varje dag, fortsätter mamma och ser på pappa Johan.

- Flugor och larver, instämmer han och ler.

 
Så börjar skola och jobb. De får nya vänner. Mamma skjutsar dem till skolan på sin cykel. De klämmer ihop sig på pakethållaren. Ibland jagar lösspringande hundar efter cykeln. Ibland har de skummigt saliv runt munnen. Rabies tänker Ellen och kniper med benen så de inte ska hugga tag i fötterna.

- Cykla fortare, skriker hon.

- Håll ut benen. Akta hjulet, svarar mamma Eva lugnt och låtsas inte om hundarna.

Av Anja Wikström 23 sep 2011 11:27