Visst kan män visa känslor - i sportens värld

Sport - ett trivsamt intresse från soffan eller ett fundamentalt livsavgörande ämne? Allt beror nog på vem man frågar. Frågar man en finne efter senaste VM-finalen i ishockey eller ett Arsenal-fan efter en förlust mot Manchester United är nog svaret glasklart. Finns inget viktigare.

Frågar man en ensamstående trebarnsförälder, så kanske hon eller han inte ens vet vem Niklas Lidström eller Arsene Wenger är. Nåja det är nog fler som inte vet. Men det är inte livsviktigt för dem. Då är mjölkpriser och barnbidragshöjningar mycket viktigare än placering i serien eller OS-guld.

Men varför kan idrott vid sidan om bli så viktigt? Är det vinnarinstinkten? Klubben familjen? Kompistryck? Eller ett sätt att komma ifrån det trista vardagliga livet? Vem vet?

Men jag har aldrig hört så mycket svordomar eller bortförklaringar som när supportrar diskuterar en match som förlorats. Eller för all del, ödmjukhet, storsinthet och menande överseende leenden, efter en vinst. Det har också hänt. Men oftast är skadeglädjen den dominerande känsloyttringen efter vinst. Att visa känslor är inte svårt för en man; när det gäller idrott vill säga.

Så om man vill trösta en gråtande man eller festa med glada sjungande karlar - gå på en idrottstävling eller sitt tillsammans i tv-soffan under hockey-VM.

Av Jan-erick Hursti 14 sep 2011 09:57