Det är på läraren det hänger

Skolminister Jan Björklund talade i tv om problemen i den svenska skolan. Just nu gäller det matematiken. Han sa att barnen får göra alldeles för mycket självständigt arbete, sida upp och sida ner utan att läraren tittar till och förklarar, med följden att det blir väldigt mycket fel i räkneboken. Då ringde en klocka för mig, eftersom det var många år sen jag upptäckte det här problemet i skolvärlden.

I slutet på nittiotalet började jag arbeta i en skola i söderort. Jag gillar att arbeta med olika arbetsuppgifter i skolan och just då arbetade jag med en lärare i en trea. Där fanns många små busiga elever, så läraren var väl inte alltid så glad som man skulle önskat. Bland lärarna fanns en fröken som var både butter och ambitiös. Men det spelade ingen roll för eleverna, för de gillade henne ändå. Hon hade stencilerade blad med skrivstil, som hon delade ut bland eleverna, för att de skulle lära sig skriva vackert. Sen tog hon med sig poesiböcker hemifrån, där barnen fick välja citat att öva fin skrivstil och barnen valde och skrev. Det var då jag själv upptäckte för första gången i mitt liv, att det är roligt att skriva fint. Den här lärarinnan hade också en väldigt stor famn.

En dag var en lärare sjuk och jag hade ansvaret för att medeltiden skulle gås igenom. Barnen skulle egentligen forska själva, så små de var, men jag upptäckte att de frågade väldigt mycket. Då bestämde jag att vi skulle gå igenom sidorna om medeltiden tillsammans hela klassen. Vi diskuterade frågorna, pratade och skämtade och barnen skrev allt eftersom. När alla var klara, fortsatte vi vidare. Jag upptäckte då hur mycket vi hann och hur intresserade barnen blev, när alla hängde med. De var också duktiga på att vänta in varandra. Det var många faktorer, både pedagogiska och metodiska vi fick med i undervisningen, när vi löste uppgiften tillsammans hela klassen.

En annan gång på en mattelektion, skulle barnen räkna själva i egen takt. Kön till läraren var lång om man ville fråga något, så alla orkade inte stå så länge och vänta. De satt i sina bänkar och räknade och min uppgift var att hjälpa till om någon ville ha hjälp. Jag började gå bland bänkraderna och upptäckte, att en del barn hade hunnit alldeles förskräckligt långt i räkneboken. Jag tittade på talen i långa rader- och upptäckte att nästan inget var rätt! Många sidor i skrivboken med siffra på siffra, men ingenting stämde! Jag stannade vid en blyg, tyst pojke och tittade i hans bok. Han hade nästan inte skrivit något alls i sin bok. Han förstod inte och hade redan gett upp!

Alla barn klarar inte av ansvaret, att styra sin egen inlärning. De är helt enkelt inte mogna för det. Eget ansvar för sin inlärning kanske går bättre på högstadiet, men även där klarar långt ifrån alla elever för mycket självständigt arbete, enligt min erfarenhet.

Det ringde en klocka när Jan Björklund nämnde de dåliga resultaten i matte i svenska skolan, när han sa, att eleverna inte själva klarar för mycket självständigt arbete. Många har upptäckt det som arbetar i skolan, men alla har inte kraften att stötta och motivera elever och göra lektionerna intressanta och roliga.

När skolans arbete förändras och ny pedagogik tillkommer, olika under årens gång, försvinner också tryggheten för både lärare och elever. Det är intressant med nya lösningar och att vara modern är aldrig fel, men man kan aldrig få barnen att växa upp snabbare genom att låta dem arbeta självständigt i en ålder då de inte är mogna för det. Många gånger är intentionen god, men barnen gillar mest när de får stöd och svar på frågor av en trygg lärare.

Lärarens roll är enormt viktig. Det är på läraren det hänger.

Av Pia Isaksson 07 sep 2011 09:59