Vad får ett NPF-barns framtid kosta?

Samtidigt som det i Sverige begås fler och fler brott, rapporteras det också i media om hur den ena brottslingen efter den andra har ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Kriminalvårdens statistik berättar att cirka 25 procent av alla intagna på anstalter har ADHD och behandlas med diverse ADHD-medicin och behandling. Detta gör inte bara så att allmänheten får en syndabock för många av de brott som begås, även fördomarna om NPF eskalerar ute i stugorna.

Vi med kunskap om dessa funktionshinder vet, likaväl som de med kunskap om kriminalitet, att långt ifrån alla personer med NPF är kapabla till att begå brott, snarare är det tvärtom. Vad vi däremot också tyvärr känner till är att funktionshinder som ADHD och autism, om inte rätt hjälp ges i ett tidigt skede, kan orsaka sociala problem. Därför är det av allra högsta grad viktigt att de barn som diagnostiseras eller kan komma att diagnostiseras, blir sedda och hjälpta så fort som möjligt. Det är nämligen oftast i de fall som barnen inte har blivit hjälpta i skolan och i hemmet, som problemen blir större och allvarligare.

Oavsett vad scientologkyrkan och KMR säger så är det vetenskapligt bevisat att ADHD beror på en kemisk obalans i hjärnan, vilken leder till grav impulsivitet, hyperaktivitet och oförmåga att kunna koncentrera sig. Personer med ADHD kan bli "spänningssökare" eftersom hjärnan är alldeles för understimulerad för den vanliga vardagen. Autism i sin tur är en social störning där samspel, kommunikation och flexibilitet är de största svårigheterna, men även här finns problem med koncentration och fokus. Båda dessa grupper kan på grund av sina begränsningar ha svårt att få meningsfulla kamratrelationer, men framför allt hänga med i undervisningen i skolan. Autism- och Aspergerförbundet samt Riksförbundet Attention har bekräftat om de stora skaror barn som stannar hemma hela eller halva terminerna eftersom de inte klarar av att gå i skolan, på grund av pressen, stöket, de stora barngrupperna, den icke existerade kontinuiteten och lärare som inte har kunskap eller resurser för att bemöta varje individuellt barn på det sätt som krävs. Föräldrarna får använda alla sina krafter till att hjälpa dessa barn själva och det är mer en regel än undantag att en konsekvens av detta blir att man går in i väggen. Samtidigt förekommer det allt oftare uttalanden i media och på internetforum att NPF, då framför allt ADHD och vissa "slaskdiagnoser" är påhittade för att föräldrarna ska slippa ta ansvar för sina ouppfostrade barn, och många människor, professionella som icke-professionella, vill inte kännas vid att barnen kan ha medfödda, allvarliga problem. När föräldrarna dessutom väljer att medicinera sina barn för att de över huvud taget ska klara av vardagen, heter det att barnen "drogas".

Att vara barn med ett neuropsykiatriskt funktionshinder och förälder till detsamma är att ständigt bromsa i en uppförsbacke. Det bästa stödet man kan få måste man tjata till sig, det serveras inte på ett silverfat. Skolan innebär halva vardagen för familjen och det är här som de största och viktigaste insatserna kan göras. Om de inte görs och om inte varje barn får den hjälp som krävs så vet vi att man riskerar att gå en mörk framtid till mötes.

Trots att regeringen eventuellt är medvetna om hur sociala problem kan uppkomma och även vikten av att alla barn har rätt till en fullvärdig skolgång, drar man nu in Lärarlyftet och tar bort en av de viktigaste delarna i utbildningen, nämligen den om neuropsykiatriska funktionshinder. Generella insatser ska gå före individuella insatser, även om det är en nackdel snarare än en fördel för just NPF-barnen. Det sägs att själva lärarutbildningen kommer att bli bättre, men hur kan den bli det när man tar bort detta, och framför allt om inte skolan senare har resurserna som krävs? Man drar in specialpedagogstjänster på skolor eftersom man anser att de inte behövs, man tar bort barnens resurspersoner och vill även på sikt se till så att så få barn som möjligt ska behöva undervisas på de sätt som kostar pengar, det vill säga i smågrupper och specialskolor. Jag kan bara fråga: hur tänkte man här?

Självklart tänkte man på att det fanns pengar att spara. Särskolor och resurspersoner kostar pengar, och lärarutbildningen, som redan är så "lång" som 4-5 år för det behövs ju inte så långa utbildningar när det gäller att utbilda våra barn behöver inte vara längre läs: dyr.

Jag undrar om man över huvud taget har funderat på hur mycket en plats på en anstalt kostar? Vad kostar en plats på ett HVB-boende, en LVU-placering eller för all del ett avancerat 12-stegsprogram mot narkotika? För att inte tala om hur mycket det kostar i kraft, uthållighet, och energi, för de föräldrar som måste dra hela lasset själva, och hur allt detta påverkar våra barn, vars liv blir lidande och kanske till och med spills.

Att leka med barnens och hela samhällets framtid på det sätt som man gör idag är absurt. Vad man leker med då kan aldrig någonsin mätas i pengar.

Av Elisabet Khan 24 aug 2011 11:48