Rädslan för att stämpla barn med bokstäver förhindrar tidiga insatser

Så har ännu en "expert" uttalat sig i en artikel i Aftonbladetom ADHD och bokstavsbarn. Denna gång en barnmorska. Christina Wahlström, grundaren av den privata kvinno- och barnhälsomottagningen Mama Mia skriver: "Stämpla inte barn med bokstäver i onödan".

För snart nio år sedan genomled min son BVC:s spädbarnsmassage. Han grät varje gång. Nu när jag vet mer om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar NPF förstår jag bättre. Skarpt ljus, höga barnskrik, massage. Klart han inte tyckte om det. Jag minns också BVC-sköterskans förklaring till det hela: "Han känner att du är nervös!"

Eftersom A tidigt var så rädd, även för andra barn, var det svårt att skola in honom på förskolan. Förskolepsykolog anlitades. Därefter slutade pedagogen som skolat in. Vi har sparat kontaktböckerna från de åren, där pedagoger och vikarier omväxlande skriver om hans dag: "Idag har A suttit på trehjulingen. Inte velat leka med de andra barnen." Så står det många dagar. Ändå, när vi föräldrar tog steget att kontakta BUP var förskolan inte alls med på tåget. Vi föräldrar satt därför i ett års tid i samtal på BUP. Temat för varje möte var: vad kan vi föräldrar göra annorlunda och bättre? Vi provade det mesta.

Under tiden såg vi kalasinbjudningarna minska, knuffningar av andra barn och lillasyster öka, motviljan mot att alls gå till förskolan växa. Såg A kämpa i förskolan utan resurs. Inför skolstart försökte vi förmedla vilket slags stöd som behövdes. Att det främst var det sociala som var svårt men skolan såg inget behov av resurs. Efter mindre än en termin, under pågående utredning, flyttade de på A:s första, och då enda kompis, med motiveringen att barnen inte var bra för varandra. Efter ytterligare ett år delade de om klasserna och flyttade då på ett av de två nya barn A börjat leka med. Den enda kompis som nu var kvar ville inte längre leka. A blev alltmer utagerande. Han blev också alltmer isolerad. Det sista året, i ettan, var han bjuden på ett enda kalas. Detta trots att de var 60 barn i årskurs ett.

Efter två år i skolan var det ohållbart. A går nu i en annan skola, i särskild undervisningsgrupp. Åtta barn och fyra vuxna. Han har diagnos ADHD och genomgår kompletterande utredning. Det är ytterst sällan någon ringer och vill leka.

A var tidig i tal och motoriskt. Bidrog det till att BVC inte såg honom? Eller var det av missriktad välmening, för att de inte ville stämpla honom? När jag läser Christina Wahlströms ord undrar jag. Det är nämligen precis den inställningen, rädslan för att stämpla barn, som också förhindrar tidiga insatser till de barn som är i behov av dem. Det ställer till det när de som kan hjälpa inte förstår eller inte förmår ta sitt ansvar. Jag har många gånger funderat på att gå tillbaka till BVC, förskolan och gamla skolan och säga: "Så här gick det! Här är vi nu. Varför mötte ni inte upp? Hur kunde ni välja att inte se? Gör inte andra barn samma otjänst." Tecknen fanns där hela tiden. Jag har läst på sedan dess.

Till Christina Wahlström och Sanna Lundell vill jag säga: "Vilka barn pratar ni om? Ser ni alls barnen med NPF? Ser ni dem när de långsamt blir allt mer isolerade? Följer ni deras kamp i skolan? Förstår ni att många av dem i tonåren inte längre orkar utan blir hemmasittare? Många är väldigt ensamma. De får inte det stöd de skulle behöva förrän de är för sent, om ens då."

Barnen med NPF och deras föräldrar och syskon är inte ett dugg hjälpta av den debatt som pågår i Aftonbladet där det som diskuteras är om ADHD alls finns Sanna Lundell, att flertalet barn som får ADHD-diagnos egentligen bara har inkompetenta föräldrar Sanna Lundell igen eller att det skulle vara farligt med diagnos.

Av Anja Wikström 24 aug 2011 00:48