Way out West vet vad publiken vill ha – Prince!

Det är fem år sedan Way out West slog upp portarna för första gången. Sedan dess har festivalen gått från klarhet till klarhet och sålt ut varje år. Jag har varit där sedan starten 2007 och sett hur festivalen växt, hur de strävat efter att bli bättre och utvecklats på alla områden, från artisterna till storleken på öltält och antalet matställen. Och för varje år har de blivit starkare och stabilare. I år har hypen kring Göteborgsfestivalen varit större än någonsin. Den sålde ut en hel månad innan – något som är extremt ovanligt i dessa hårda festivaltider. Men i år har Way out West något som de andra inte har. Visst, Kanye West i all ära men i helgen kommer han få stå i skuggan av en 157 centimeter kort Prince. När Luger som arrangerar festivalen bokade en av 80-talets allra största var det knappt så man kunde tro sina ögon. Prince? I Slottsskogen? Är det möjligt? Ja, det är det.

Visst har det funnits kritiska röster som menat tt festivalen bokar gamla föredettingar. "När hade Prince en hit senast?" "Pulp? Är det 1996 eller?" "Kanye West var väl som hetast för fyra år sedan?" Men Way out West har genom åren lärt känna sin publik och vet vad de vill ha. Och i år har de en line-up som är precis vad publiken ville ha. Enligt Luger har de sålt 32 000 biljetter vilket är mer än någonsin. Det finns inte en endaste liten endagarsbiljett att få fram och andrahandssajterna gör sig stora pengar genom att utnyttja alla desperata stackare som inte riktigt hann med när det plötsligt bara var ett fåtal kvar. Men i och med årets stora intresse kommer nästa års biljettförsäljning att gå ännu bättre. Kanske kan de göra som Peace & Love gjorde i år – avsluta festivalen genom att släppa bokningar för nästa års festival. I så fall önskar jag mig Nicki Minaj och Drake. Peace & Love släppte Lars Winnerbäck, Melissa Horn, Hardcore Superstar och Hoffmaestro.

De bästa spelningarna jag sett på Way out West är Kanye West 2007 och Robyn 2009 och det är även de som jag personligen mest ser fram emot. Men de finaste spelningarna brukar vara de där som man inte riktigt hade planerat att se, de där som man slötittar på när man äter en svettig langos i en fuktig poncho. Förra året etsade sig spelningen med Anna Ternheim fast. När Henrik Berggren dök upp och sjöng Shoreline åt jag en smaklös hamburgare på språng. Jag stannade till, lyssnade, tog ett fotografi med hjärtat och gick vidare.

Det är sådana upplevelser jag alltid jagar.

Av AnnaSofia Pehrson 12 aug 2011 12:57