Komplicera inte, förenkla!

Jag undrar: Var tog spontaniteten vägen? Den sortens spontanitet som fanns i min barndom exempelvis. Man behövde inte ringa i förväg om man ville komma förbi. Det var bara att gå över till grannen för att se om han eller hon var hemma. Där vi har vår gamla familjestuga i Norrland, nu i ägo av storasyster, var det inte svårt att odla spontaniteten. Jag tror att jag kände mig lika hemma hos de andra i deras stugor som de gjorde i vår. Att hålla kontakt och grannsämja var inga svårigheter. Man knackade på helt sonika och var de hemma så var de hemma, annars fick man komma igen senare eller någon annan dag.

Idag har det uppkommit en slags kultur när det gäller kommunikation som definitivt inte förenklar tillvaron. Genom teknologin så har vi blivit uppkopplade, uppdaterade och definitivt mer tillgängliga. Eller har vi det? Är det inte ganska lätt att gömma sig bakom en e-post, ett mobilnummer eller ett intranätverk? Visserligen är det lätt att skapa kontakt via internet men skapar den närhet, förtrolighet och en känsla av kommunikationens tillfredsställelse? Är det inte så att det istället skapas en slags flyktighet över vårt sätt att tala med varandra? Easy come, easy go.

För min egen del vet jag att det är alldeles för lätt att skapa sig en tillvaro vid datorn som gör mig alldeles uppslukad då jag ska hinna läsa dagens tidningar på nätet, läsa mail, läsa bloggar, skriva egna bloggar och hålla en koll på mina hemsidor. Och medan detta sker ser jag hur solen skiner från en klarblå himmel därute och att äppelträdets kart nu börjat utvecklas till äpplen, vilket är ett bevis på att tiden inte tar någon hänsyn till hur länge jag är uppkopplad på nätet.

Alltid finns det en önskan i mig innerst inne att kunna bryta och i enkelhetens namn stänga ner och hoppa i mina sandaler, för att sonika gå över till grannen och höra om han inte skulle kunna ta sig en kopp kaffe och språkas lite. På riktigt...

Av Linda Åberg-Luthman 09 aug 2011 11:42