Vakna

Vaknandet i sig var aldrig farligt, nej då... det var den lilla rörelsen som kunde bli avgörande för om jag skulle dö eller inte. Några ynka millimetrar i bästa fall centimetrar skiljde mig och helvetesgapet som gick lodrätt ned mot skarpa klipptoppar och guppande fåglar. Vattnet nedanför var magiskt vackert, och det var lätt att vaggas in i sömn av vågorna som ibland bara krusade ytan, ibland likt ett vått inferno kastade sig över den som var närmast.

Kalle var klättrare till yrket, och när vi träffades blev jag förundrad över passionen han hyste till något så konstigt som att ta sig upp på ett berg via tjocka rep som ankrades fast i det. Nu vet jag att det är mycket svårare än så, och att det var dumt att jag inte lydde min intuition den där natten, att springa... springa så långt bort jag kunde från mannen med vackert gröna ögon som snabbt lade beslag på varenda känsla jag ägde.

Två veckor efter första träffen stod jag med darrande ben på ett litet berg.
"Det här är barnavdelningen" sade Kalle och fnös åt min rädsla. "Vänta tills du kommer till de stora sakerna... då bankar hjärtat så hårt att man knappt vågar andas av rädsla för att inte få luft."

Jo då, visst kom jag dit också...

Sommaren hade inneburit resor till både Thailand och Marocco. Mitt pass gick ut, så jag fick en god ursäkt att stanna hemma när Kalle åkte vidare till Spanien.
"Jag skall testa skärmflygning" sade han och pussade mig på munnen innan han gick till planet med ett glatt visslande.

När vi skilts åt kände jag mig hel igen, och en plan började ta form i min hjärna. Kalle skulle aldrig tillåta att jag lämnade honom. Aldrig.

Kalle sneglade ofta på mig när vi klättrade upp och verkade fundersam. Innan vi lade oss satte han ett rep runt min och sin fot.
"Det är bara ifall att..." sade Kalle och lade över sig filten istället för att krypa ned i sovsäcken som vanligt. Naturligtvis vågade jag inte säga emot. Att tjafsa ståendes på ett enormt berg var väl inte det smartaste man kan göra. Istället bidade jag min tid, och väntade på rätt tillfälle.

En natt blev snart fyra, och inuti mig rev och slet längtan efter att få gå på fast mark. Aldrig mer skulle jag låta ett rep vara strängen mellan liv och död, och aldrig, aldrig mer skulle jag låta någon, varken kvinna eller man, tvinga mig till något jag hatade.

Femte natten satt vi bakåtlutade mot stenarna och tittade på gnistrande stjärnor. Det är något visst med att vara så högt upp. Ibland fick jag för mig att jag kunde nå de gnistrande skönheterna om jag sträckte mig lite extra. Provianten började ta slut, och vattnet var verkligen på upphällningen. Dagen efter skulle vi hem. Inatt var sista chansen... För en gång skull hade Kalle kokat kaffet, och det var till och med gott.

Kalle snörde inget rep runt min fot den natten. Istället gled han ned i sovsäcken, drog igen dragkedjan och skickade en slängpuss.
"God natt min älskade. Ses imorgon." Det dröjde inte länge innan snarkningarna ekade över den lilla dalgången.

Underligt nog somnade jag i samma ögonblick som huvudet mötte kudden av ris. Jag kämpade som besatt för att hålla mig vaken, men det gick inte. Kroppen var tung, och huvudet ljummade.

Nu låg jag här... längst inne på en smal klipphylla med dragkedjan uppdragen till max, och ensam...
Jag hade vansinnigt ont i huvudet, och varje rörelse var som att stoppa isbitar i en mun med ilande tänder.

Rasslandet av fallande stenar fick mig att försöka lyfta huvudet, men jag insåg att det var kört. Jag hade gått i min egen fälla, och förstod inte hur Kalle fått reda på vad jag kände. Eller? Var det så enkelt att han tänkte likadant? Var jag så efterhängsen som han brukade säga.
"Du är som ett häftplåster sade Kalle ilsket en dag, och tittade på brevet jag visade honom.
"Vi behöver inga dyra försäkringar... dör man så dör man."
Jag drog ned dragkedjan och lyfte upp handen där vi tatuerat in en vigselring. Kalle som i vanliga fall inte dricker alls blev plakat av det jag bjöd honom på, och prästen tvekade flera gånger innan några tusenlappar fått honom att ändra sig.

En gigantisk fågel skymde plötsligt solen. Den flög i vida svängar mot mig, och jag såg de illasinnade gula ögonen som sökte över min kropp. Fattades bara det. En örn... och inte vilken örn som helst... nej, nej det här var monstret som Gud glömde. Vingmåttet översteg säkert fyra meter, och de vita klorna riktigt lyste när den svingade sig över mig.

Värmen var horribel, och jag förstod att Kalle tagit med sig den enda vattenflaskan vi ägde. Frågan var om han skulle klara sig ända ned på det lilla som fanns kvar. Klättringen uppåt hade tagit två dagar. Ned skulle det säkert ta minst en kanske en och en halv dag. Huvudvärken gjorde att jag slog huvudet om och om igen mot stenen bakom mig för att få ont på ett annat sätt. En tunn rännil av blod rann utefter nacken och vidare ned mot ryggen.

Solen kom allt högre på himlen, och hettan blev allt intensivare. Det kändes som om jag var ett ägg i en stekpanna, och jag bara väntade på att få stekspaden hårt slagen i mitt huvud för att spräcka gulan och vändsteka ägget. Jag fnittrade för mig själv, och mindes kniven som skurit av repet längst ned. Egentligen var det väl dumt att skära av sin egen reträttväg, men jag bara gjorde det utan att reflektera över varför. Kalle skulle aldrig fatta vad som hände. I hans värld fanns ingen sådan ondska.

Örnen landade på klippan intill min, och vickade på huvudet. Den satte ena klon mot näbben som om den rensade tänderna, och laddade för att äta mer. Ungefär som vikingarna som enligt sägnen gick ut och spydde för att kunna äta mer.

Huvudet sprängvärkte, och håret klibbade fast i blodet som runnit. Jag ville ingenting annat än att det skulle vara över. Repet runt fötterna satt så hårt att det stack i fötterna som av tusentals nålar.
Jag rullade närmare kanten, men aktade mig noga för att lägga för mycket tyngd på yttersidan.
Örnen rörde de enorma vingarna, och vände blicken mot mig, sedan lyfte den och landade vid min sida. Så nära att jag kunde känna en unken doft från dess klor.

I samma ögonblick som fågeln drog in vingarna intill kroppen hördes ett högt brakande av sten som separeras från sten, och vi for genom luften. Örnen flög naturligtvis iväg, men jag ramlade som i ultrarapid mot vattnet nedanför, och hann se Kalle som hunnit bra mycket längre än jag trott. Doften av hav slog emot mig innan sten och vatten famnade mig i ett enda hårt, svart och blått famntag.

Av Anitha Östlund Meijer 22 jul 2011 13:03