Förspelet till Europas renässans

I denna tidlösa vers sammanfattas även det arabiska språkets historia från förislams krigande stammar till vår tids. Olikt det svenska språkets unga träd vad gäller dess skrivna variant går arabiskans rötter långt tillbaka i tiden. Källan har därför blivit grumlig och behöver underhåll. Arabvärldens oväntade resning är just en sådan nödvändig åtgärd. Men hur såg det arabiska språket ut, i skuggan av det "uppenbarade" ordet?

På några få decennier runt mitten av 600-talet spred araberna islam från Centralasien till Spanien och otaliga folkslag skulle börja omvändas till den segrande religionen. Med det nya imperiets lavinartade tillväxt kom de sociala oroligheter som brukar följa med expansion. Den första schismen ställde den fjärde kalifen och profetens kusin, Ali, mot Umayya-stammens ledare, Mu’awiya, en av Meckas hövdingar som länge visat sig vara fientligt inställd till profeten och hans lära. Mu’awiyas seger över Ali fick minst två följder: för det första flyttades det nya imperiets huvudstad från Medina i Arabien till Damaskus i Syrien, styrelseskicket byttes därmed från stamdemokrati till ärftligt kungadöme, och för det andra kom de besegrade perserna att senare identifiera sig med Ali och hans martyriserade söner.

Det var denna proteströrelse som kom att kallas Shiat-Ali, Alis anhängare. Men shia-rörelsen var inte den enda som bekämpade umayyaderna, som anklagades för att vara "världsliga" och maktfullkomliga. Det avskaffade slaveriet hade åter kommit i bruk för att förse jordbruket med arbetskraft. Flera revolter ägde rum under islams första två sekler i Syrien, Egypten, Irak och Persien. Dessa revolter förenade etniska och sociala element som ibland smälte samman. Så var fallet under det islamiska imperiets andra skede, då abbasid-klanen, en av Meckas mest inflytelserika, störtade umayyaderna i Damaskus med hjälp av de nyligen till islam konverterade folken.

Förutom dessa politiska omvälvningar, där olika etniska grupper och klasser ställdes mot varandra, pågick en annan omvälvning i samband med arabiskans utveckling till ett skriftspråk. Abbasidernas tillträde till makten ledde till att maktcentrat än en gång flyttades, från Damaskus till Kufa i södra Irak och senare till det nybyggda Bagdad. Året var 750 e Kr och det arabiska språkets regler hade redan behandlats i utförliga grammatikor samtidigt som Koranen och dess metaforer hade kommenterats i ett stort antal verk.

Abbasidernas första kalifer främjade även översättningen av filosofiska och medicinska texter till arabiska. Galenos, Aristoteles och neoplatonska texter kunde nu läsas direkt på arabiska. I samband med städernas blomstring uppkom nya trender som bröt med arabernas förislamiska muntliga poesi. Denna poesi, trots att den hörde till tiden före islam, ansågs vara måttstocken för all vältalighet. Att behärska den var en förutsättning för att bättre förstå Koranen, som faktiskt uppenbarades för profeten på nomadernas språk. Poesins särställning var därmed säkrad på grund av dess försprång.

Ett stort poetkrig pågick. Traditionalisterna åberopade förfädernas förislamiska nomaddiktning som den idealiska. Men varför skulle en Bagdadbo, som växte upp omgiven av metropolens tusen och en frestelser, som läste grekernas och persernas tidigare verk, behöva imitera någon annans modell? Kampen som rasade mellan stadspoeter och ökenpoeter, mellan förnyare och traditionalister, gällde egentligen något långt mer än vilken poetisk modell som borde gälla.

Abu Nuwwas, "mannen med dreadlocks!", levde under abbasidernas första storhetstid 762-813. Av persisk härkomst adopterades han som barn av en arabstam där han lärde sig dikta. Senare deltog han som ung man i den pågående filosofiska och språkliga debatten. Hans rykte förde honom så småningom till Bagdad och kalifens hov. Han fängslades under Haruns tid för sin frispråkighet men återfick sin plats vid hovet när al-Ma’mun, "filosofernas och översättarnas beskyddare", tillträdde kalifämbetet.

Abu Nuwwas var en fullfjädrad hedonist. Han gav i sin diktning uttryck för de stämningar som genomsyrade dåtidens islamiska kultur, utsatt som den var för allehanda influenser och intern debatt. Hans poesi är en stadspoesi, kännetecknad av avancerad skriftlighet och rebelliska stämningar, som förlöjligar den muntliga ökenpoesin och dess förkärlek för nomadiska och krigiska ideal. Den innehåller sålunda fröet till en förändring.

Poeternas och filosofernas alltmer diversifierade bruk av det arabiska språket innebar ett avståndstagande från beduinska nomadiska ideal till den nya "islams" fördel. Smältdegeln var ett faktum och förebådade arabiskans blomstring då liksom dess renässans tusen år senare. Huvuddelen av Abu Nuwwas diktning består av hyllningar till vinet och kärleken i alla dess former. Hans revolution var så kompromisslös att författarna av de traditionella verk som kommenterat hans poesi såg sig manade att betona hans ånger inför döden. Men till och med en ångerfull Abu Nuwwas kan låta farlig i vissas öron som i hans korta dikt "Utan ursäkt" som återges här:

"Det som i mig har dött stöttas av det som lever,
en grav för det som inte längre tillhör mig.
Min Gud, Du har alltid varit god mot mig
och i tacksamhet har jag brustit.
Måste jag lägga fram mina dåliga ursäkter för Dig?
Min enda är att jag inga har."

Parallellt med poeternas krig pågick ett annat slag mellan filosofer och teologer. Filosofen an-Nazzam d. 845 hävdade med mu’taziliterna att Koranen var skapad i tiden och inte av evig natur. Och när teologen al-Ghazali, bosatt i Irak, skrev sitt stora verk på 1100-talet i försvar för den religiösa tron och kallade det för "Filosofernas självmotsägelse", Taháfut al-falásifa fick han svar på tal av filosofen Ibn Rushd Averroes från Andalusien i en motkritik med titeln "Självmotsägelsens självmotsägelse" Taháfut al-taháfut.

Att handskrifterna kunde spridas och besvaras över ett så stort område är i sig bevis på en fungerande kultursfär med arabiska som sitt "latin". Teologer som Ghazali och Ibn Hazm var väl insatta i filosofins begrepp och metoder och använde dessa framgångsrikt mot filosoferna. Intressant att notera är hur filosofin kom att prägla den sufiska traditionen, som kulminerade med Ibn Arabis gigantiska verk på 1100-talet, betecknad som "en ocean utan stränder". Se "Ibn Arabi, en minnesbok", Alhambra 1998

Under den skriftliga periodens framväxt, mellan 600- och 1200-talen, utvecklades det filosofiska arvet i sin islamiska tappning. Verken präglades av en växande rationalitet. Prof. Tarif Khalidi beskriver i sin "Arabic Thought in the Classical Period", Cambridge Univ. Press, 1994, den islamiska historieskrivningens fyra faser från hadíth Profetens utsagor till adab, den världsliga litteraturen, till hikma, det filosofiska perspektivet för att slutligen utmynna i siyása, styrelseskick och samhällsbildning. Som representant för den sista och mest avancerade fasen står naturligtvis Ibn Khaldún med sin "Introduktion till världshistorien" från 1300-talet. Alhambra, 1989, 2001

Den muslimska kulturens guldålder var ett viktigt förspel till den europeiska renässansen. Muslimska städer hade sina universitet, sjukhus, pappersfabriker och bibliotek. Korstågens krönikör i Damaskus, Usama ibn Munqidh, förgrymmas efter ett besök hos Tempelriddarna i det erövrade Jerusalem över deras rättsskipning, det som de kallade "Guds dom" och som bestod av olika tortyrmetoder som antogs bevisa den anklagades skuld eller oskuld.

För ibn Munqidh var rättsskipning en allvarlig sak på 1100-talet. "Rättsväsendet följer strikta regler och formalismen iakttas med största noggrannhet. Man börjar med att läsa anklagelsen, sedan lyssnar man på vittnesmålen och tecknar ner dem. Därefter framlägger den anklagade sitt försvar innan domaren efter att ha konsulterat sina bisittare kungör sin dom." "Korstågen enligt araberna", Amin Maalouf, Alhambra 1991.

En domares utbildning kunde sträcka sig över tolv år innan han ansågs vara kvalificerad att utöva yrket. I utbildningen ingick grammatik, retorik och logik som självklara kompletteringskurser till den mer omfattande kursen i fiqh, juridik, där studiet av analogier, qiyás, var i bruk. Detta tillät de lärda att utöva idjtihad, det vill säga ägna sig åt jämförande studier för att bättre kunna döma i fall som saknade prejudikat och inte togs upp av vare sig Koranen eller traditionen. Idjtihad-principen skulle komma att överskrida sitt tillämpningsområde, juridiken, och användas av litteraturkritikerna och ännu viktigare: av kommande generationer av historiker. Man kan alltså lätt förstå krönikören när han förfäras över korsfararnas ociviliserade rättsskipning.

Det som ibn Munqidh vill förmedla till sina läsare är i själva verket en idealbild. Teoretiskt sett har alla muslimer rätt till en lagenligt formell behandling om de anklagas för brott. Att denna mänskliga rättighet inte alltid respekterats av makthavarna förvånar väl ingen. Men att själva idealbilden redan då hade formulerats var en landvinning i sig.

Denna kulturs stagnation kan delvis förklaras av alla de angrepp som riktades mot islam både öster- och västerifrån i form av korståg och centralasiatiska erövrare, en aggression som fortsätter och till och med har trappats upp ända in i vår tid. Ovärderliga textsamlingar gick förlorade under dessa härjningståg som avslutades med mongolernas plundring av Bagdad 1258. Den skapande gnistan förflyttades västerut till Spanien och Nordafrika. Muslimska filosofer och vetenskapsmän på Sicilien och iberiska halvön förde arvet vidare till ett nordvästligt Europa där skriften fortfarande var förbehållen prästerskapet och där litterära och vetenskapliga alster lyste med sin knapphet.

Av Hesham Bahari 19 jul 2011 11:19