Grillat eller ätbart?

Klotgrillen står där och pyr. Det sägs att den ska brinna ordentligt lite för sig själv för att den rätta värmen i grillglöden ska uppstå. Det stinker fotogen och brandplats, men den får en stund till på sig. Några minuter senare får jag nog och häller en hink vatten i grillen. Vem vill laga mat i ett moln av fotogenos och koldamm? Inte jag.

Makan sätter på ugnen i köket och lägger de väl marinerade karréerna på gallret. Doften är lovande och färskpotatisen börjar puttra i kastrullen. I med mera dill. Ska nog bli gott det här...

De vackra karréerna visar sig vara endast ögongodis. Smaken är unken och konsistensen i segaste laget. Nu spelar konsistensen en underordnad roll eftersom köttets smak är så fjärran från fläskkött att man utgår från att det är otjänligt som människoföda och följaktligen ger det åt katten. Som föraktfullt vänder ryggen åt anrättningen trots att det styckas i kattvänliga småbitar. Jag berättar för katten att köttet är bäst före den 8 juni men han bara fnyser, knycker på nacken och går därifrån.

Som inbiten vän av ordning och väl skolad konsument tar jag givetvis tag i problemet. Med svordomar och ilskna åtbörder förpassas skräpet till soptunnan. En färd till affären, en klagostund hos föreståndaren som nog inte är någon köttmästare och hemfärd på förmodligen ännu sämre humör som nyss – nej, det besväret är inte prislappen på köttslamsorna värd.

Men varför smakar färskpotatisen utspätt vatten? Kan man inte förvänta sig potatissmak för 10 kronor/kilo? Nehej. Det fick bli en sillsvans och en sup istället för en trevlig grillkväll.

Av Lennart Lundwall 08 jun 2011 13:20