Prata om invandringens påstådda problem är inte modigt

I debatten om integration och flyktingpolitik dyker det titt som tätt upp förståsigpåare och tyckare som säger att "vi måste våga prata om invandringens problem". Utgångspunkten är märklig, dels eftersom att ingen som läser tidningar eller ser TV:s debattprogram på fullaste allvar kan hävda att detta inte redan görs. I morgonsoffa efter morgonsoffa ska religiös klädsel, förorten och muslimer diskuteras och ventileras. Men utgångspunkten blir också problematisk eftersom den underblåser främlingsfientliga krafters konspirationsteorier om att en åsiktselit styr vilka frågor som överhuvudtaget får diskuteras.

När det sägs att man måste "våga prata om" något, insinueras att det på något sätt skulle vara ett ämne som är farligt att diskutera. I Sverige 2011 är det inte särskilt modigt att prata om det som påstås vara invandringens problem, modigt är att våga vända på perspektiven. I debatten om flyktingpolitiken finns det faktiskt sådant som diskuteras i alldeles för låg utsträckning. Alldeles för få vågar ta debatten om den inhumana svenska asylpolitiken, som bland annat utvisar människor till Irak samtidigt som Utrikesdepartementet avråder svenskar från att resa dit. Senast igår 25/5 skrev DN om att antalet tvångsutvisningar från Sverige förväntas öka med 30 procent i år. Tidigare i veckan kunde Rapport visa hur antalet apatiska flyktingbarn ökar i Sverige, varför pratar inte fler om det? Eller om hur hetsen mot muslimer och islam i samhällsdebatten får direkta konsekvenser för människor av kött och blod, om hur kvinnor som bär slöja får glåpord och stenar kastade efter sig.

I debatten finns ett missförstånd som går ut på att om vi pratar om de påstådda problemen med invandringen kommer grogrunden för Sverigedemokraterna att slås undan. Det stämmer inte. Om man hela tiden spelar en fotbollsmatch på det andra lagets premisser kommer man aldrig att vinna matchen. En gradvis anpassning till Sverigedemokraternas agenda och problemformuleringar öppnar dörren för en europeisk utveckling, där främlingsfientliga partier tillåts sätta dagordningen för den politiska debatten. Och ingen kan väl ha missat att det inte har varit en framgångsrik strategi.

När debatten om stora samhällsproblem reduceras till en diskussion om integration förloras perspektiven. Problemen i förorten handlar inte om integration, utan de handlar om nedslitna bostadsområden, om hög arbetslöshet och om ett samhälle som tar framtidstron från människor. Istället för att försöka avslöja Sverigedemokraterna som rasister, är det avgörande att ta debatten om ett samhälle som alltmer slits isär. Skiljelinjen i samhället går inte mellan Fisksätra, där jag nu bor, och Sexdrega utanför Borås, där jag är uppvuxen och där Sverigedemokraterna nästan fick 10 procent av rösterna i riksdagsvalet. Skiljelinjen går istället mellan oss som har förlorat på en utveckling där klasskillnaderna ökar och välfärden alltmer sätts på undantag, och de som under samma period har kunnat skratta hela vägen till banken.

Av Stefan Lindborg 26 maj 2011 15:32