”Demokrati” lösningen på arabvärldens problem?

Arabvärlden har varit havande med en revolution sedan länge. Den kunde ha startat på många ställen – varje land är unikt och har sina egna motsättningar, drivkrafter och historia. Men, den gemensamma faktorn, är nog ändå behovet för folken att bestämma över sitt eget öde. Det handlar om frihet och mänsklig värdighet, att göra sig av med förtryck, korruption och oförstående ledare, speciellt sådana som är marionetter till den anglo-amerikanska imperialismen och dess sionistiska herrar.

Folket i Tunisien startade förlossningsprocessen och folket i Egypten fick den att fullbordas och vände därmed blad i historien. Men efterbörden är inte bara ren och fin. I många skepnader försöker nu de tidigare och fortfarande kämpande despoterna och dessas herrar att bli accepterade som barnets fader, i stället för folken, eller att helt enkelt adoptera, eller stjäla barnet. Vi har bara än så länge sett början på en process och folken bör förbereda sig för det värsta när de kämpar för det bästa.

Kanske kommer det pågående ekonomiska och moraliska sönderfallet i den västerländska civilisationen att göra det möjligt att skapa en global enhet mellan alla folk mot den maktelit som endast ser oss som kanonmat, arbetsboskap och lydiga tjänare i en ny världsordning med försvagade nationalstater och ständiga konflikter mellan etniska och religiösa grupper. Framtiden ligger nu i folkens händer, men ingenting bör tas för givet.

Alla säger att det handlar om "demokrati", men vad menar vi med det? Att både de nykoloniala herrarna i Väst och offren för deras brottsliga krig och ockupationer nu pratar om demokrati, bör stämma till eftertanke. Demokrati betyder folkmakt och den kan aldrig bli absolut, men väl approximeras på olika sätt. I de flesta fall behövs troligen någon form av fria val och mer än en enskild härskare eller kung. Det finns sekulära och religiösa stater, det finns flerparti- och enpartisystem, man kan ha personval eller rösta på partier/ideologier och man kan ha olika kombinationer av alla dessa i ett styrelseskick.

Det som gör diskussionen om "demokrati" så oklar är att människor alltför ofta – ibland medvetet – underlåter att göra en åtskillnad mellan "folkmakt" och "styrelseskick". Till syvende och sist så är det ju i verkligheten som det avgörs i vilken utsträckning som folkmakten får sitt genomslag i styrelseskicket. Det är med andra ord en praktisk fråga och inte en ideologisk.

Den västerländska liberala demokratin – parlamentarismen – är ett styrelseskick som utvecklades i en ung och växande industrialism med ett kapitalistiskt ekonomiskt system. Den ingriper mycket sparsamt i ägandet av produktionsmedlen eller makten över ekonomin och bankväsendet. I dag kan vi konstatera att detta system behöver hela världen som marknad och har lett till kolonialism, imperialism, nykolonialism nu senast militära ingrepp i Libyen i FN:s regi, till skillnad från tidigare Jugoslavien, Afghanistan och Irak. Folkmakten i de liberala demokratierna är således mycket begränsad och när det gäller frågor om krig och fred är den närmast obefintlig.

Det kan därför tyckas märkligt att det i de länder där folken drabbats av västerländska marionetter, inhemska despoter eller ockupationer, finns människor som okritiskt tycks efterlysa det slags styrelseskick som förorsakat eller tillåtit detta. Eller är det helt enkelt bara så att de blandar ihop "folkmakt" med "styrelseskick"?

Vad som kommer att ske med den iranska teokratin är svårt att förutse, men den kommer säkert att få känna av svallvågorna från upproren i arabvärlden. Även om Koranen eller Allah är lika med lagen, så är det ju ändå människor som tolkar och beslutar om tillämpningar. Och människor är ju bara människor, med goda och dåliga sidor. De senare oftast i form av en mångtusenårigt grundad stammentalitet, som först under modern tid kommit att ställas mot en humanistiska orienterad mentalitet. Stammentaliteten är ett universellt fenomen, som fortfarande existerar i varierande utsträckning i nationalstater oavsett styrelseskick. Stammentalitet och hat mot den andre hänger ihop, liksom humanism och kärlek till alla.

Vanligen uppfattas nog just stammentaliteten som något som är speciellt för staterna i den så kallade tredje världen, men den finns också inom väst. Här är det ju judar och inte zigenare som för tillfället är "på toppen av näringskedjan", på grund av sin dominans inom media och ekonomin. Den judiska mentaliteten, som just är en stammentalitet, får därmed ett stort utrymme i praktisk västerländsk politik, där den utvecklats till en politisk ideologi – sionismen – vars anhängare mångfalt överstiger antalet judar i hela världen inte minst då den har en omfattande kristen anhängarskara.

Medan islam formellt påverkar folkmakten i till exempel Iran, så påverkar sionismen informellt folkmakten i väst, med undantag av Sverige som torde vara unikt. Det gäller statens roll som sionistisk ideologiproducent genom myndigheten Forum för levande historia som är en myndighet för sionistisk idéproduktion. I bägge fallen har emellertid styrelseskicken allmänna och fria val och ingen envåldshärskare.

Om det fanns ett tillförlitligt och relevant sätt att mäta folkmakt i praktiken i Iran jämfört med USA, fritt från ideologiska och religiösa dimridåer, skulle det inte förvåna mig om resultatet blev till fördel för Iran. Denna fråga kräver dock en egen artikel.

Är då "demokrati" lösningen på arabvärldens problem? Efter en del funderingar kring demokratibegreppet kan vi nu svara ja om det i arabvärlden utvecklas styrelseskick i vilka folkmakten i stor omfattning utövas och kan bestå, och nej om det bara handlar om ett styrelseskick som heter "liberal demokrati" eller liknande, men har mycket begränsad folkmakt. Den marxistiska modellen med ett styrelseskick som grundar sig på "demokratisk centralism", har ju även den haft en omfattande tillämpning i modern tid, med misslyckat resultat, som jag i detta sammanhang inte går närmare in på.

Folken i världen kommer med säkerhet att finna vägar till nya styrelseskick i kampen mot våra härskare och deras härskare. Det finns redan tecken på att till exempel de unga i Egyptens revolt har kommit mycket längre på denna väg än vad många har förstått, även om villospår ständigt läggs ut av Väst med USA och Israel i spetsen.


Noter:
Angående judisk mentalitet och israel som en exkluderande stat se historieprofessor Slomo Sand, "Skapandet av det judiska folket", Voltaire Publishing 2010 svenska.
Angående judarnas inflytandet inom Västvärlden se historieprofessor Yuri Slezkine, "The Jewish Centurry", Princeton University Press, 2004 engelska.

Av Lasse Wilhelmson 25 maj 2011 12:31