Du vackra, hemska värld

Är det inte lite för mycket klagande på allt och alla nuförtiden? På jobbet, i pressen, lite var stans. Man tappar intresset för att se allt elände som fläks ut i den kolorerade pressen om rika kändisar, som man ändå tycker borde leva ett drägligt liv med alla sina pengar.

Nej, pengar är nog ingen säkerhet för lycka. Pengar verkar ibland bara ställa till elände. En del människor vinner stora summor och slösar bort allt, en del köper det ena palatset efter det andra och man undrar: när de ska ha tid att utnyttja alla ytor? Det verkar som om de som har pengar har problem med att sköta dem. Men är man fattig är man avundsjuk på den som är rik och tvärt om.

När man tänker på alla problem i samhället, till exempel de utförsäkrade, de invandrade, den misslyckade integrationen och så vidare, så känns allting rätt grått och trist. Men så glimtar det till någonstans, en strimma av ljus lyser upp tillvaron, en liten tanke om att allting kanske inte är så tokigt ändå? Kanske är det så här det ska vara i världen? Kanske har det alltid funnits elände och olycka – och mitt i alltihopa lycka?

Min egen säng, är för mig en trygg plats. Jag längtar dit när jag är trött och jag kryper ihop under mitt sköna täcke och min mjuka filt och somnar nästan genast, för att vakna upp till en ny dag. Allting är alltid nytt. Nya människor, nya problem, ny träningsvärk och nya idéer. Man hoppas. Och ibland ser man tecken på att människor fortfarande är människor. De har fortfarande kvar sin medkänsla, fast den blivit kantstött och outnyttjad.

Tyvärr har teknikens under fört med sig en helt ny livsstil, där vi kan försjunka i den digitala världen och glömma allt annat, på gott och ont. Det är så det är nuförtiden. Vi får hänga med och försöka komma åt guldkornen i tillvaron varje dag.

Ibland kommer den där lyckokänslan, när jag ser de vackra tulpanerna som blommar nu. En ren kvarleva som funnits sen urminnes tider, blommor som ger liv och glädje. Vi är underordnade tekniken, men vi kan ännu vara lyckliga, om vi försöker.

Vi griper tag i den lycka vi har, den enkla, som är grunden för vår trygghet. Blommorna, barnens ansikten, de gamla och de nykomna. Det finns fortfarande leenden. De finns! Leta efter dem, ta dig tiden att vara, stanna hjulet och se på de nykläckta bladen, det gröna lummiga. Tiden flyter och vi med den.

Ibland är det hemska scener som utspelas framför våra ögon, men sanningen, den kan vi inte komma ifrån. Sanningen, den frivilliga kärleken som växer fram för att man vill och för att man har den inom sig.

Ibland känner jag, att världen med all sin misär är fin ändå! Världen med hopp om det fina och rätta, med hopp om fred. Man kan aldrig veta!

Det är ju ändå den enda värld vi har!

Av Pia Isaksson 11 maj 2011 09:19