En läxa

Han girade för en fågel som nästan flaxade in i grillen på bilen, och svor högt. "Förbannade flygfä, håll dig undan."
Fågeln klarade sig med nöd och näppe, och Ulf fortsatte bilresan.

Efter ett tag lugnade han ned sig, och andningen återgick till normal, men den där nålen som pickade i huvudet ville INTE ge med sig. Smärtan stegrades för varje sekund, och till slut var Ulf tvungen att sakta in, svänga åt sidan och parkera bilen.

Flickan som kom gående lyssnade på musik i lurarna och trummade med fingrarna mot låret. Hon var i sin egen värld, och såg knappt bilen som stod i mörkret. Musiken hördes även utanför lurarna så Ulf hörde flickan innan han såg henne. Den röda jackan avtecknade sig mot gnistrande stjärnor och svarta trädtoppar. Hasandet av de svarta kängorna som då och då tog ett danssteg dunkade i hans blod.

Hon sprang nästan in i dörren som var öppnad, och skräcken när hon tittade upp värmde Ulfs trasiga hjärta och själ. "Hej du." sade han och körde utan pardon in kniven exakt där han visste att kroppspulsådern satt. Smärtan i huvudet försvann samtidigt som han såg henne ramla omkull. Sakta, sakta registrerade han hjärna bild för bild fallet, som om det fotograferades med en kamera, eller filmades i ultrarapid.

Sara, som flickan hette, var död innan hon landade på den steniga vägrenen.

Ulf lyfte händerna mot himlen som om han tackade gudarna, och skrek högt. Det var ett plågat, djuriskt läte som ändå lät som en tacksägelse. Han vände uppmärksamheten till flickan och pratade högt under tiden som han öppnade bakluckan och lyfte in henne. "Nu fick du allt lära dig en läxa ungdjävel. Man får inte springa ute på nätterna. Barn skall sova nu."

Med ett kort skratt slog han igen luckan, och satte sig i bilen, blinkade och vände bilen helt om i en u-sväng.
En polisbil kom åkande och Ulf vinkade glatt till dem.

Magen kurrade på honom, och han beslöt sig för att köra in till det lilla samhället för att köpa en korv i grillen. Ungdomarna i kön såg att han inte hörde dit, och tittade nyfiket på mannen som fällt upp en huva över huvudet, och stod ensam utanför sin bil och åt upp sin korv, men tog ingen notis till att han betedde sig underligt eller var udda.

Så fort korven hamnat i magen hoppade Ulf in i bilen och for hem till sin familj. Barnen sov, men hustrun satt framför teven och åt choklad. "Vill du ha?" sade hon och märkte aldrig blodet på hans skjorta. "Det finns lite till dig med."

Ulf skakade på huvudet och drog av sig kläderna ute i hallen för att sedan lägga dem i en påse och kasta dem i sopnedkastet. "Jag är trött och lägger mig nu. Det har varit en hård dag."

Huvudvärken är borta, och han känner en enorm tillfredsställelse. Ungefär som när han vann skidtävlingen som ung.

Imorgon skulle han göra sig av med liket.

Av Anitha Östlund Meijer 20 apr 2011 10:58