Nätter och nyheter

Det fanns en tid, under 1960- och början på 70-talet, då begreppet "dator" var något märkligt hotfullt. Datorerna var manicker som knattrade bakom de låsta glasdörrarna nära direktionen på större arbetsplatser, skrämmande maskiner, tickande, rasslande, med en remsa som löpte ryckigt mellan två hjul liknande dem på större bandspelare. Vi på verkstadsgolvet, i detta fall typograferna vid den tekniska avdelningen på Dagens Nyheter/Expressen, hade hört ryktena om att den nya datatekniken skulle göra oss överflödiga inom bara några år. Men det var rykten som man då inte tog så allvarligt, olusten var ganska lätt att skaka av sig. Några hundra av oss jobbade i skift med att plocka ihop – bryta om – blyraderna, den tidens tryckmedia, till färdiga sidor och egenproducerade annonser.

På dagtid gjorde vi Expressen och på eftermiddagen kom DN:s handsättare och radproducenter in för att hinna göra klart nästa nummer av morgontidningen DN. En stor del av tidningarnas radproduktion gjordes redan under femtiotalet av Teletypeavdelningen, en arbetsplats för flera dussin kvinnor, verkliga snabbskrivare av redaktionella manus eller annonsmanus. Texten skrevs in på långa pappersremsor, en sorts hålkort, en teknik i tiden. Hålremsorna kördes sedan genom avläsningsmedia på ett femtontal sättmaskiner. Dessa göt rad för rad på tryckformens typhöjd i matriserna gjutformarna för alla tecken och bokstäver som skrivits in på remsan. Det var en teknik som verkligen förvaltade Gutenbergs uppfinning, gjutinstrumentet. Varje färdigskriven rad gjuter maskinen och där står de, blanka, med heta nyheter.

Idag kommunicerar författare eller producent direkt via datorn med tryckmedia. Det är säkert svårt för dagens läsare – till exempel du – att förstå att vi radproducenter som satt närmast tryckmedia inte kunde sätta en bokstav förrän vi fått manuskript av journalisten eller annonsens textförfattare. Man hade börjat tala om dubbelarbete vid textframställningen men vi ville inte höra på det örat – Gutenbergs 1400-talsmetoder satt djupt i oss alla i branschen. Vi höll på det gamla i det längsta.

Där fanns i tidningshuset även 28 manuella sättmaskiner utan avläsare för hålremsor och dessa betjänades av ett 70-tal så kallade maskinsättare på olika skift. Jag hade äran att i cirka fem år vara en i detta gäng av synnerligen udda och välutbildade herrar, som producerade mellan 250 upp till 1 600 tidningsrader per skift. Det fackliga medvetandet var stort och sammanhållningen total. Ett exempel: En kväll vid högproduktion beslöt vi att det blivit dags för påtryckningar i en fråga vi drev för gruppen under stort motstånd från ledningen. Prick klockan 21 stannade vi våra 28 sättmaskiner och dödens tystnad infann sig. Våra rasslande maskiner stod plötsligt tysta och stilla. Alla handsättarna ställde sig att glo in till oss där vi satt helt stilla vid våra klaviatur. Redaktionspersonalen rusade efter cheferna och våra arbetsledare, faktorer, ringde hem till sätterichefen. Efter fem minuter drog vi igång igen som ingenting hänt och ingen kunde anklaga oss för hindrande av tidningens utgivning. Jag vill minnas att tvistefrågan löstes ganska lätt dagen efter, dock antydde ledningen att vi använt hot som argument...

Jag tar mig friheten att presentera några av 22-åringens arbetskamrater vid klaviaturet. De första som hälsade mig välkommen var herrar; Kuck, Käck och Haack. De hette så, varken mer eller mindre. En friskus var herr Brandfors, som heta sommardagar satt och jobbade i endast shorts. När faktorn sa till att en besöksgrupp närmade sig och att Brandfors nog borde ta på sig lite kläder kom han tillbaka efter fem minuter – iklädd endast slips. Jag har dessutom jobbat med Ivan P, en kille som 1966 berättade för mig om sina äventyr som maskinsättarlärling under storstrejken 1909. Tanken svindlar.

Spriten flödade i klädskåpen i omklädningsrummet. Det var mycket vanligt att ha med sig en halvflaska brännvin som tullades på några supar på vägen till matsalen. När skiftet var slut strax och tidningen klar efter midnatt var alltid någon av typograferna lite lullig, pratsam och vinglig. Mitt förortsboende och bilberoende avhöll mig nästan helt från starkvaror. Alltid något att tacka massbilismen för.

En ovanligt jäktig kväll i gamla Klara vid Tegelbacken står förstasidans ombrytare, Pålle, och jobbar med nattredaktören mitt emot sig. Plötsligt glider Pålles arbetsbyxor ner, sakta, men dock ända ner på skorna och hans vita kalsonger med gula fläcken lyser upp tillvaron för oss som sett missödet. Oj, glömt att knäppa hängslena... Pålle verkar nöjd med frisk luft runt rumpan och märker inget förrän han ska ta några steg åt sidan. Då rusar han rodnande mot omklädningsrummet och kommer tillbaka iklädd sina hemgångsbyxor med pressveck och allt. Allt verkar ha ordnat sig... tills även dessa byxor sakta glider neråt. Oj, de där j-a hängslena igen... Inte lätt att komma ihåg efter några rejäla stänkare.

En annan susig och dusig kväll har faktorn ledsnat på den väl förfriskade ombrytningsredaktören och närmar sig hans röda färgfläckade slips med en stor sax. Jublet bland lärlingarna när den röda slipsen faller på arbetsbänken kan knappt beskrivas, det måste upplevas...

I backspegeln som pensionären kikar i synes denna märkliga epok av absurda människor och snabb teknikutveckling fortfarande intressant. Teknokraterna vann, som de alltid gör. Tidningarna författas och produceras av kanske en tredjedel av 70-talets personalstyrka. Typografernas kunskaper finns i datorerna numera och ingen ser en redigerare bära någon annan värja är möjligen harvärjan. Vi konstförvanter gömmer våra värjor djupt i garderoben medan Gutenberg snurrar i sin grav.

Typograferna, konstförvanterna, som på 1600-talet enligt kungligt dekret hade rätt att bära värja, ser idag sina kunskaper brukas av en mångfald yrkesgrupper som kan hantera en dator. Sällan syns dagens textproducenter begagna någon annan värja än möjligen harvärjan, när de råkat snubbla över ett svårt ord.

Av Lennart Lundwall 08 apr 2011 13:02