Samhället sviker unga när de som mest behöver hjälp

När jag slår upp Dagens Medicin nr 13 läser jag en artikel om ungdomspsykiatrin skriven av Hanna Odelsfors, och det jag läser bekräftar bara det jag själv fått höra och misstänkt. De senaste 15 åren har man dragit ner de slutna platserna med 60 , och fördelningen i landet på dessa platser är väldigt skev, där de flesta vårdplatserna är i Västra Götaland.

När man drar ner på de slutna platserna blir trycket på de öppna mottagningarna självklart större. Dessa kliniker är inte annorlunda än några andra inom vården, vilket jag själv ser inom hemsjukvården då man skickar hem patienter som egentligen inte är färdigbehandlade för att man behöver sängen till någon annan. Det blir en dominoeffekt som slutar i hemmet, både för mina patienter och för de ungdomar som inte mår bra och behöver samtalshjälp och/eller medicinering.

Landstingen erbjuder först hjälp då en ungdom har fått en diagnos, eller då fara för livet finns. Innan dess är man förvisad till dyr privat konsultation eller till ungdomsmottagningar där det finns kuratorer som arbetar, vilka är väldigt duktiga på jagstärkande terapi, men kanske inte alltid kan gå så långt bakåt som det kanske i vissa fall behövs. Ibland kan det handla om ett begynnande destruktivt beteende på grund av en traumatisk kris eller en svårighet i att finna sin plats. För dessa ungdomar krävs det att de har envisa föräldrar som inte ger sig. För inte kan psykiatrin tro att någon hör av sig dit om man inte är absolut tvungen? Och jag tror ingen hör av sig förrän man uttömt alla resurser.

När jag var ung kunde man låta vissa beslut vänta tills man mognat lite mer, och man hade en möjlighet att reparera dåliga studieresultat. Man kunde finna sig själv och jobb fanns att få om man kände för det. Idag har det kommit en ny gymnasiereform som ännu tydligare tvingar ungdomarna att ta avgörande beslut angående framtida jobb redan i 15-årsåldern, för redan då ska det beslutas om en praktisk eller teoretisk linje när man nu slopar den allmänna behörigheten från alla gymnasielinjer. Vill ungdomarna sedan komplettera på komvux hamnar de i en annan kvotgrupp än de som söker direkt från gymnasiet. Dessa krav på beslut är oerhört stressande och när man dessutom står i fasen att försöka hitta sig själv är det självklart att man kanske inte alltid har förmågan att upprätthålla god psykisk hälsa.

Många av våra ungdomar lever med en ensam förälder och bär då med sig en separation som kan vara en mer eller mindre positiv upplevelse. Även om alla föräldrar som skiljer sig önskar att deras barn ska ta så lite skada som möjligt så är det oundvikligt att de blir påverkade och i viss mån splittrade inombords. Hur hittar man en positiv självbild när man känner sig övergiven och sviken?

Det finns många orsaker till varför våra ungdomar känner psykisk ohälsa, men alternativet är inte att dra ner på platserna inom den slutna barnpsykiatrin. Jag tror det är väldigt viktigt att man också utökar mottagningarna med kvalificerad personal som kan utföra bra samtal med de som är på väg att förlora fotfästet. Kanske räcker det för många att få föra bra dialoger om existentiella frågor och att få möjligheten att få bli sedda och tagna på allvar.

Varför ska vi vänta tills de redan mår så dåligt att de har svårt för att hitta en positiv och livsbejakande väg? Ofta handlar det om att dessa ungdomar känner sig svikna av vuxenvärlden och är det då verkligen på sin plats att vi sviker dem när de som mest behöver oss?

Av Birgitta Stiefler 06 apr 2011 09:37