Ropet från fjärran

Al-Koni är en internationellt erkänd författare vars rika verk har översatts till ett trettiotal språk och som har åtnjutit många litterära priser både i arabvärlden och i Europa. Hans böcker har till och med blivit bestsellers i Tyskland. Trots att al-Koni har varit bosatt i de schweiziska alperna sedan 1993 har alla hans böcker uteslutande handlat om öknen, inte minst som metafor, och ramen för människans levnadsvillkor på planeten. På svenska kan man läsa ett av hans tidigare verk, "Stenblödning", i en fin översättning av Marina Stagh.

"Ropet från fjärran" är en framsynt roman som ger läsaren en föraning om historiens cykliska gång. Händelserna utspelar sig under första halvan av 1700-talet, då Ahmad al-Karamanli, en osmansk ryttare med libyskt påbrå på moderns sida, övertar makten i Tripolitanien från Höga Portens odugliga janitsjarer, efter att ha massakrerat deras ledare under en låtsasbankett. Han initierade därmed den dynasti som skulle härska över Tripoli i över hundra år.

Karamanli gjorde sig känd för sin piratverksamhet i Medelhavet. Inga skepp gick säkra för hans korsarer om de inte betalade för passagen. Detta fick alla stormakter från osmaner till européer känna av. Alla var tvungna att hålla sig på vänskaplig fot med Tripolitaniens härskare som med sin flotta kontrollerade större delen av centrala Medelhavet.

Al-Koni tecknar här porträttet av en typisk 1700-talsdespot, en man som excellerade i konsten att härska genom att söndra både yttre och inre fiender, men som också hade storartade drömmar. Uppvuxen mellan havet och öknen, två entiteter som går i det absolutas tecken, hade han föga sympati för den småaktighet som präglade den tidens soldater, vilka var ute efter snabba vinster. Före hans tillträde hade makthavarna längs den libyska kusten sällan varat i mer än ett år vid makten innan de byttes ut eller dödades av nästa tronpretendent. Men al-Karamanli hade andra planer för landet. Efter många års strider lyckades han förena de inbördes stridande stammarna i inlandet och till och med utsträcka sin makt över Cyrenaica där Benghazi låg. Men stammarna i Cyrenaica var lierade med sina stamfränder på den egyptiska sidan av öknen och därmed svårare att kuva än de som bebodde öknarna söder om Tripoli. Al-Karamanli lyckades ändå behålla makten i hela 35 år och överföra den till sina barn, som dock inte visade sig lika hängivna och sluga som fadern.

En av de märkliga parallellerna till dagens libyska härskare är al-Karamanlis avsky för att bo i hus. Han slog upp sitt tält utanför al-Aziziyya-fortet i centrala Tripoli och det sägs att han sällan sov i själva palatset, kanske på grund av minnena från den natt då han massakrerade de samlade gästerna under festmåltiden. Det är ett grymt porträtt av en drömsk och allhärskande figur, kanske den förste som såg ett enat Libyen där blott stridande stammar och utländska makter kämpade om herraväldet.

Men al-Karamanlis öde blev också alla gamla tyranners öde. Vänner och släkt vände honom ryggen till slut, oförmögna att förstå hans ambitioner eller odlande egna. Genom romanens 500 sidor återkommer denna öknens Hamlet med sina frågor om människans duglighet. Någonstans finns det goda, men varför undflyr det honom gång på gång? En man från öknen med förmåga att sia om framtiden, och som just därför håller sig undan vimlet av realpolitikernas marknad, blir också al-Karamanlis vän och rådgivare. Men vad hjälper visheten när världen lockar och bedrar? Blodet flyter sida efter sida och vänkretsen smalnar alltmer medan den åldrande despoten förlorar förmågan att se. Han blir blind till slut men vill inte erkänna det, och sönerna intrigerar redan om vem som ska bära kronan. Doften av en kvinna buren över sanddynerna hjälper inte den nu gamle soldaten, när till och med vännen, öknens fria ande, vänder honom ryggen. Det är en nedslagen och sorglig figur som går sitt öde till mötes trots alla segrar. Inte undra på att Ibrahim al-Koni valt de schweiziska alperna för att skriva om denna öknens tragedi!

Av Hesham Bahari 05 apr 2011 08:37