Visst gråter man i Japan

Sourze direkt från Tokyo: Tre veckor efter katastrofen fick jag frågan från Sourze; varför inga bilder på gråtande japaner? Är det så att man verkligen inte får visa känslor ens när man har förlorat familjemedlemmar? Men japaner gråter visst, och vi har sett det efter jordbävningen och tsunamin den 11 mars. Chefen for elbolaget Tepco brast ut i tårar i direktsändning häromdagen, innan han fick tas in på sjukhus. Den stora oron kring det radioaktiva avfallet har kanske ställt frågan på sin spets. Vad är normalt? Vad klarar vi av som vanliga människor, när det är kris och allt omkring oss verkar vara i gungning?

Det radioaktiva avfallet känns ju inte normalt. Vi talar om isotoper av ämnen som människor skapat, som inte normalt finns i naturen. Men visst, de bryts ner, helt naturligt, fast det tar väldigt lång tid. För oss människor som bara lever mindre än 100 år känns det onaturligt att tala om hundra tusen år. Under hela den tiden är dessa ämnen farliga, och kan skada människor och natur.

Varför gråter man inte i de japanska härbärgena kring Fukushima? Svaret är att det gör man nog, efter att TV-kamerorna har lämnat gymnastiksalarna, och det blir mörkt och kallt. Men man gråter inte framför andra, man vill inte gärna visa sin sorg. Man vill inte vara den som det är synd om, när så många har det svårt. Man vill inte tala så högt om sin lilla sorg, när det finns en sådan stor, gigantisk kollektiv olycka.

Visst gråter man i Japan. Men man bär sin sorg med stor medkänsla för andra. Just lugnet och medkänslan är en viktig del av den buddhistiska tron. Man minns liknande situationer i Kobe, i Mexico, på Bali och man minns Katrina i USA bara för några år sedan. I Japan är man inte så förvånad över att naturen ibland visar sin otroliga kraft. Man kan gråta för så mycket. Sedan måste man börja bygga upp igen. Med eller utan atomkraftverk.

Av Martin Frid 01 apr 2011 15:43