Lider Ni av fräknar, usch!

Jørgen Gaare och Øystein Sjaastad
Pippi & Sokrates - Filosofiska vandringar i Astrid Lindgrens värld
Natur och kultur
Översättning; Ulla-Stina Rask
Utgivningsår: 2002

Bokförlaget Inferi tackade nej till Ulf Lundells "Jack" och jag har hört att förläggaren grämer sig än idag, trettiofem år efter fadäsen. 1944 skickade okända Astrid Lindgren berättelsen om anarkisten och den goda maktmänniskan "Pippi Långstrump, världens starkaste flicka", till Bonniers. Förlaget refuserade manuskriptet, säkert av rent moraliska skäl. Man kan undra hur Bonniers kände sig efter den blundern. För året därpå vann Lindgren Rabén & Sjögrens barnbokstävling och även om berättelsen hade reviderats och den upproriska Pippi blivit aningen mindre anstötlig, så gjorde hon succé när hon nådde bokhandeln 1945.

Men, som Jørgen Gaare och Øystein Sjaastad skriver i boken " Pippi & Sokrates":

"Pippi hade tillräckligt med krut över för att väcka anstöt. Hennes ’onaturliga’ uppförande och, milt uttryckt, bristande vördnad i umgänget med auktoriteter nedkallade en förutsägbar vrede från - just auktoriteter inom skola och kulturliv."

Denna till synes trotsigt vilda självständighet är en av hörnstenarna i de båda norska författarnas filosofiska vandringar i Astrid Lindgrens värld. De låter Pippi Långstrump möta Sokrates och ljuv musik uppstår.

Våra största filosofer finner vi bland barnen. Astrid Lindgren inte bara visste detta, hon kände det i sitt hjärta. Barn ställer frågorna, av nyfikenhet, vetgirighet och pur lust: Vem är jag? Vad är verkligt? Varför måste jag äta upp den äckliga gröten? Tar rymden aldrig slut? Varför måste man dö? Vem är det som bestämmer?

Margareta Strömstedt, författare och nära vän till den nyligen bortgångna Lindgren, talar klartext i sitt utmärkta förord: "Att tänka själv är det mantra Pippi viskar i barnens öron: Tro inte på fröken, på poliserna, på barnavårdsnämnden, inte heller i alla lägen på mamma och pappa!"

I hjärnan finns ett centrum för viktlöshet som är särskilt utvecklat hos barn och ger oss lust att klättra, springa, hoppa, gunga. Pippi lever efter den lustprincipen, medan skolsystemet arbetar mot i syfte att disciplinera och likforma så att vi ska bli medgörliga nog att fungera inom civilisationens ramar.

Flickan med olikfärgade strumpor är således en civilisationskritiker, en övermänniska - stark, oberoende, rik - som visar att man kan ha makt utan att missbruka den. Hon vägrar låta sig styras av vuxna auktoriteter och lever efter det anarkistiska slagordet: "Var realistisk, kräv det omöjliga!"

Inför polis och barnavårdsmyndighet förbehåller hon sig rätten till självbestämmande autonomi, vilket Gaare och Sjaastad liknar vid Kants lära om individen som sin egen lagstiftare.

Författarna drar paralleller mellan Pippi och klassiska filosofer som Platon, Kant, Herakleitos och så förstås Sokrates. De framhåller också med jämförelser hur bevandrad Astrid Lindgren var i filosofins historia.

Antikens tänkare hade sina största fiender i de förstelnade kälkborgarna och i vanemänniskorna, de som ville anpassa, lagfästa och normalisera. Pippi kommer till småstaden och ställer allt på ända. Hon är den bakvända världen. Hon bryter ner snusförnuftet med nonsens, så som dadaister och surrealister gjort före henne.

Gaare och Sjaastad menar att "Pippi är, liksom Sokrates, en befriare - från fördomar och ingrodda föreställningar, från falskt vetande och konventioner". Genom tunnlar bakåt i tiden tecknar de Sokrates stående på torget i diskussion med vännerna. Han döms till döden för hädelse och för att ha fördärvat ungdomen. Utan ångest dricker han giftbägaren och känner hur kroppen kallnar, lem för lem. Hans tvillingsjäl, Pippi Långstrump, har utsatts för oräkneliga påhopp och skulle säkert ha blivit bränd på bål om hon levt i en annan tid, ändå är hon barnens stora hjältinna och barnen är vår framtid. Man får inte heller glömma bort hennes komplexitet, den som gör henne så mänsklig: Melankolin ligger där och lurar bakom äventyrslusten och frihetsglädjen. Det finns en ensamhet i Pippis övermänsklighet som är klart rörande.

Jag sträckläste Jørgen Gaares och Øystein Sjaastads Pippi & Sokrates och sedan läste jag den igen. Under läsningen slog det mig vilken medicin Pippiböckerna är, inte minst för föräldrar och lärare, men givetvis också för barn och för dagens unga män och kvinnor som behöver inspireras av Pippis självförtroende. Hur var det nu med fräknarna?

I skyltfönstret till en parfymaffär står en skylt: "Lider Ni av fräknar?" Pippi går in och säger: "Nej!" Expediten undrar vad flickan menar. Pippi svarar: "Nej, jag lider inte av fräknar." Expediten säger: "Men kära barn, du har ju hela ansiktet fullt av fräknar." Och då kontrar Pippi: "Jovisst, men jag lider inte av dem. Jag är väldigt god vän med dem." Det är sunt att vara annorlunda, att avvika, att vara sig själv!

"Lider Ni av fräknar, usch!" ingår i serien Boken har inget sista datum

Gå till Whildes bokhörna

Av Stefan Whilde 31 mar 2011 09:28