Apan och flickan

Frida Nilsson
Apstjärnan
En bok för alla

Det är ju inte bara apor. Katter ligger mig extra varmt om hjärtat, framförallt tigrar, en stark och vacker art som människan tyvärr är på väg att utrota.

Så jag blev rejält glad när jag fick Frida Nilssons "Apstjärnan" i brevlådan. Hennes roman, som kom 2005 och nu släpps i pocket av En bok för alla, handlar om en gorilla som blir vän med en människa, ungefär som i Peter Høegs "Kvinnan och apan", fast här för barn och ungdomar.

Flickan Jonna bor och lever på barnhemmet Renfanan där den renlighetsmaniska föreståndarinnan Gerd härskar med sedvanlig fascism. Jonna har inte många vänner, men Aron är i varje fall så nära kompis man kan komma, även om han lider av ett tourettesliknande tvång att skrämmas i tid och otid.

En dag bromsar en skrothög in vid barnhemmets grind. Gerd springer runt i något slags glädje eftersom hon snart ska bli av med en unge. Ur skrothögen stiger dock en gorilla, klädd i pantalonger och inget annat. Gorillan är en hona och kan dessutom prata. Och hon vill ha Jonna.

Nilssons bok kunde ha varit riktigt rolig, men det är den inte. Idén och upplägget funkar helt okej. Det som saknas är galenskapen, det spretiga och tokiga, som typ Ole Lund Kirkegaards "Gummi-Tarzan" eller historierna om Loranga, Masarin och Dartanjang. Nilsson känns för återhållsam. Det blir varken hackat eller malet. Visst, det får väl sägas vara ett vedertaget knep att spetsa vardagsrealism med något utstickande huvudlöst, som en talande gorilla. Kontrasten gör jobbet. Men det håller inte här.

"Apstjärnan" har många lovvärda budskap. Jag kommer ändå inte in i den, lockas inte att läsa vidare i uppsluppenhet. Och min son, som visserligen bara är sex år, saknar bilder. Här finns en illustration på var tionde sida eller så. Det räcker inte när texten hålls i så strama tyglar.

Gå till Whildes bokhörna

Av Stefan Whilde 10 mar 2011 09:53