Sparven och isjungfrun

Det sitter en isjungfru på slänten vid bäcken. Hennes kjol är veckad och spetsklädd i nederkant. Där flyter bäcken lugn med sina svartbruna armar. Himlen är hög och klar. En fågel ropar där uppe i skyn att våren är på väg. Kung Bore och hans släktingar har rest iväg för flera veckor sen. Men kylan har envist dröjt sig kvar. Nu landar strax den lilla fågeln. Rusig av flygturen sätter den sig på en gren i snåret där isjunfrun sitter. Solen värmer hans bruna ryggfjädrar.

När han upptäcker jungfrun som sitter på den motsatta slänten blir han alldeles stilla. Aldrig har han sett en så vacker isjungfru förut. Han tittar med stora ögon på henne och beundrar hennes kjol. Hon har ljust hår och små kinder som av glas. Men varför sitter hon så nära vattnet? Han fortsätter att hålla sig tyst och stilla. Han liksom smälter in bland de kala grenarna i snåret.

Då dyker det helt plötsligt upp en ny gäst mellan trädstammar och grenverk. Det är Dagsmejan som tar sig en tur. För en stund sedan hälsade hon på vid några av traktens gårdar och där hade hon mötts av glada ansikten hos husfolken. Nu behöver hon vila sig en stund och slår sig objuden ner. När isjungfrun tittar upp mot Dagsmejan blir hennes ögon som förblindande. I det starka ljuset går det inte alls att se vem det är som har kommit till bäcken. Dagsmejan har fullt upp med sig själv. Gläds över att ha klarat sin uppgift så galant. Hon är en riktig hejare på att sprida ljus och värme. Känslan gör henne så upprymd att hon börjar smånynna. Hon låter också några av sina toner hoppa ner i bäckens svala vatten. Isjungfrun ser fortfarande ingenting, men hör de vackra tonerna som klirrar som kristaller när de bryter vattenytan. Hon blir nyfiken på vem det är som sjunger så vackert. Försiktigt flyttar hon sig lite längre ner på slänten.

Utan att veta om det lockar Dagsmejan henne allt längre ner mot vattenkanten med sin sång. Men när hon sticker ner foten i vattnet, rivs en flik av den veckade kjolen bort. Hon provar om och om igen, men resultatet blir det samma, en bit av kjolen rivs bort varje gång.

Dagsmejan överröstas snart av bäckens porl och skratt. Bäcken hoppar yrvaket och muntert, brusar allt högre. Då kommer spingvågorna och gör pojkstreck. Tävlar med varandra om hur högt de kan hoppa och vem som kan göra mest skum. Isjungfrun vill dra upp kjolen ur vattnet och komma bort från bäcken. Men kjolen är redan genomblöt och hennes fötter hålls fast av bäckens svartbruna armar. Kjolen blir allt tyngre och ljuset är så starkt att hon inte ser någonting. Bäcken är högröstad och brusig. I sin lek bjuder vågorna den fagra isjungfrun till dans.

- Kom och dansa med oss!

Den lilla fågeln kan inte längre hålla sig stilla. Han burrar upp sig och går till anfall mot springvågorna. Chanslös, genomblöt och utmattad tvingas han ge upp. Dagsmejan bländar hans ögon och han gör reträtt längst in i snåren vid slänten. Det enda han nu kan göra är att hämta hjälp, men det måste vara någon med långa ben för bäcken är otäckt djup. Med hög röst ropar han till isjungfrun att han ska hämta hjälp. En riktigt stor en, en som kan dra upp henne ur vattnet. Han flyger i högsta fart bort över fälten allt medan bäckens vågor fortsätter att hoppa. Isjungfruns kjol krymper centimeter efter centimeter. Alla spetsar är helt borta och av hennes fötter syns igenting. Dagsmejan sitter i sin egen värme och slumrar flåsvarmt in mellan trädstammarna. I bäcken porlar vattnet, de brunsvarta armarna slingrar sig och det hörs svagt klirr när iskristallerna sänker sig ner i vattnet.

Efter en stund är den lilla sparven tillbaka med hjälp. I sitt sällskap har han en erfaren trana som nyss flugit in från Östersjön. Med viss möda trasslar de sig in mellan snåren. Men ingenstans på slänten kan de finna isjungfrun. Bara en blöt fläck syns där hon har suttit, som ett avtryck av en veckad kjol med spetsar nertill.

Sparven ropar förgäves efter henne. Tranan ger sig av med oförrättat ärende. Kvällsljuset skymmer i snåren. De bruna ryggfjädrarna på sparven är uppruggade. Han sitter väntande kvar, kanske kommer hon igen. Han sjunger en kvällsmelodi och hoppas att hon hör hans kvitter i denna av årets allra första vårkvällar. Små kursningar går över bäckens vatten, nästan som när en kjol rör sig i en stilla vals. Nattens öga skymmer och Dagsmejan har gått till sängs för flera timmar sedan. Den lilla sparven sticker huvudet under den ena vingen, drömmer om isjungfrun med veckad kjol och smala anklar. Och kanske kommer hon tillbaka nästa vår.

Av Gun Lundberg 06 mar 2011 23:58