Flickan och vargen

Cecilia såg bussen komma. Hon öppnade sin handväska för att ta sitt busskort men kunde inte hitta det. Hon rotade i väskan medan hon steg på bussen, men kortet var inte där. Folk bakom henne började muttra och bad henne skynda på.

Busschauffören blev otålig och Cecilia blev nervös. Hon hade ju inga pengar till en bussbiljett. Hon försökte förklara för mannen som körde bussen att hon hade glömt kortet hemma, men han var obeveklig. Utan biljett kunde han inte låta henne åka med, vad skulle resten av passagerarna säga?

Bussen körde och Cecilia stod kvar vid vägkanten. Hon hade gråten i halsen. Det var en halv mil till mormors och morfars stuga och nu måste hon gå hela vägen. Stugan låg i utkanten av staden, en bit in i skogen. Sista kilometern var på en skogsväg utan belysning, och snart började det skymma.

Medan hon gick vägen fram förbannade hon sin bror Christian. Hon kom nu ihåg att han hade lånat hennes busskort. Hon hade glömt att ta tillbaka kortet och Christian hade glömt ge henne det. Glömt förresten, han hade säkert gjort det medvetet för att reta henne. Han bråkar alltid med henne. Mamma hade sagt att när man är tonårsdotter och har två äldre bröder så blir det ofta lite svårt att hålla sams, men att det går över. Hon hoppas att mamma har rätt, hon tycker inte om att bli osams med sina bröder. Andreas är det inte så stort problem med. Han är över 20 år så han har andra intressen. Men Cristian är också i tonåren, och ibland kan han reta henne till vansinne.

Hon upptäckte plötsligt att hon redan var framme vid skogsvägen som går till mormors stuga. Mörkret hade redan sänkt sig över skogen och hon kände sig lite obehaglig till mods. Hon satte sig ner på en trave björkved som låg vid vägkanten. Veden hade skogsägaren huggit för att sälja till hugade spekulanter. Medan hon satt där, kom hon att tänka på ett samtal som morfar och mormor hade haft en gång när hon var och hälsade på.

Man hade sett en varg ströva omkring i trakten. Två får hade hittads döda och halvt uppätna. Jägare hade gett sig ut för att leta upp vargen men kunde inte hitta den, så man antog att den hade strövat vidare. Cecilia kunde inte sluta tänka på vargen. Tänk om den fanns kvar och bara väntade på att hon skulle fortsätta in på skogsvägen?

Hon reste sig upp och började gå. Det var ju i alla fall inte så långt kvar till stugan.

Plötsligt hörde hon hur det knakade till bland träden, som om någon eller något trampat på en torr kvist. Hon stelnade till och kände hur håret reste sig i nacken. Hon tyckte sig se en skugga bland träden. Så lösgjorde sig skuggan och kom rusande mot henne. Hon slöt ögonen och ville skrika, men skriket fastnade i halsen. Hon kände att vargen stod framför henne. Hon öppnade så sakta ögonen. Där stod "vargen" och viftade på svansen.

Hon började skratta och skämdes för att hon låtit fantasin skena iväg. Vargen var morfars hund Sita som kommit för att möta henne. Hon klappade och kelade med Sita ett tag. Sedan gick de tillsammans bort mot mormor och morfars stuga i skogen.

Av Per Ekelöf 24 feb 2011 12:39