Eva Gabrielsson övertygar om Stieg Larsson

Eva Gabrielsson/Marie-Francoise Colombani
Millennium, Stieg och jag
Natur & Kultur
Utgivningsår: 2011

Sedan jag första gången hörde talas om osämjan mellan å ena sidan Stieg Larssons efterlämnade sambo, Eva Gabrielsson och å andra sidan hans pappa och bror, angående arvet efter honom, har jag pendlat mellan en känsla av att helt stå på Gabrielssons sida respektive på hennes motståndares. När jag börjar läsa hennes nyutkomna bok lutar jag åt brodern och pappans sida. Gabrielsson gav ett orimligt obstinat intryck hos Skavlan medan Larssons bror, Joakim, verkade mer sansad där, tänker jag. Gabrielsson kämpar därför i uppförsbacke i början av boken och jag känner mig kritisk mot språket, bokens tjocklek och oklarheten om hennes "medförfattare", Marie-Francoise Colombani - vad gör hon där? Kan hon ens svenska? - och själva skälet till att Gabrielsson över huvudtaget skrivit den. Å ena sidan vill hon att man ska uppfatta henne som idealist som inte vill åt några pengar i sammanhanget utan bara förvalta Stieg Larssons vilja att inte bygga någon kommersiell industri av Millenniumböckerna, å andra sidan kan hon inte låta bli att nu själv rida på Millenniumvågen och släppa en egen bok, tänker jag.

Gabrielsson betar strukturerat, kapitel för kapitel, av företeelser som kopplar henne själv till Stieg och Millenniumböckerna. Det känns lite som om hon desperat vill skrika att hon faktiskt var nära Stieg och att hon faktiskt medverkade till hans författarskap genom att vara där och leva med honom och genom sin egen yrkeskompetens. Desperationen skapar en känsla av skepsis hos mig. Var de kanske inte alls så nära som hon säger? Varför måste hon annars vara så övertydlig när hon säger det?

Stieg Larssons egen bakgrund förbryllar. Yrkesmässigt var han en, ja, "loser". Han arbetade på TT i tjugo år ! utan att erkännas som någon medarbetare att räkna med och att satsa på. Trots en ständig önskan om att själv få skriva fick han upprepat nej från ledningen på nyhetsbyrån med motiveringen att han "inte kunde skriva" !. Till slut, 1999, i neddragningstider, tog han chansen att ta emot ett avgångsvederlag mot att han sade upp sig själv. Var det över huvud taget han själv som skrev böckerna, kommer jag på mig med att undra. Är det troligt att ett av de mest etablerade massmedieföretagen i Sverige kan göra en sådan totalblunder under den i sammanhanget enorma tidrymden av tjugo år?!

Så vänder känslan. Vartefter jag läser boken vinner alltmer övertygelsen om att Gabrielsson har rätt, att hon faktiskt är den som rätteligen borde ha ärvt hela Stiegs kvarlåtenskap, inklusive all rätt till böckerna. Hennes beskrivning av Stiegs död och året närmast efter det övertygar. Det känns osannolikt att hon skulle ljuga om så många konkreta fakta om hennes förhållande till Stieg, Stiegs förhållande till sin bror och far respektive Stiegs pappas och brors agerande efter Stiegs död, vilka tillsammans ger vid handen att Stieg Larssons vilja självklart hade varit att hans livskamrat och älskade sambo sedan 30 år skulle vara den som ärvde allt han lämnade efter sig. Att inte de rätta juridiska dokumenten finns som visar att det är så är bara en tillfällighet respektive en följd av misstag och det faktum att Stieg Larsson dog, endast 50 år, från att vara fullt frisk, inom loppet av ett par timmar.

Advokaten i mig vaknar. Fanns det tillräcklig finansiering, tänker jag, skulle jag ta mig an fallet och se till att Stieg Larssons vilja skedde, att Eva Gabrielsson ärvde allt och sedan själv fick välja om någon annan skulle blandas in i ansvaret av förvaltandet av arvet.

Jag tittar på Skavlan med brodern Joakim igen på SVT/Play. Han är lugn, verkar sansad, ger ett ganska trovärdigt intryck. Säger sig inte ha någon som helst plan på att berika sig själv på Millenniumböckerna, allt ska gå till välgörande ändamål i Stieg Larssons anda. Men han jobbar heltid med det brodern Stieg lämnat efter sig, tar ut lön och tycker att det är mycket roligt, det är uppenbart. Ett jobb, ett uppdrag, som Eva Gabrielsson anser sig vara den självklara att göra. En livsuppgift som helt naturligt Eva Gabrielsson hade kunna viga sitt liv åt efter sin livskamrats plötsliga och extremt för tidiga bortgång. Nu är det brodern Joakim som gör det och som har fått ett livsinnehåll. Han hävdar att hans relation med sin bror Stieg inte alls var dålig som Gabrielsson menar, utan normal. Men hade han någon som helst relation till Stieg vad gäller just hans författarskap eller arbete mot rasism och för feminism? Skavlan ställer inte frågan, men det verkar uppenbart att så inte var fallet.

Jag tittar på Skavlan med Eva Gabrielsson igen på SVT/Play. Jag förstår henne bättre nu. Jag tror inte Skavlan har läst hennes bok, eller i så fall slarvigt. Han förstår inte att för henne är det fullt naturligt efter ett helt liv med Stieg Larsson, med en troligen närmre relation än många nog så gifta par, att det är hon som ska ha beslutanderätten om hur Stieg Larssons arv ska hanteras. Det handlar inte om pengar och det handlar inte om huruvida Erland och Joakim Larsson har sett till att Expo med flera organisationer som Stieg Larsson levde för, får del av Millenniumindustrins vinster, det handlar om att hon bäst vet hur Stieg hade velat göra och att hon är den som Stieg själv hade velat skulle göra det. "Ja, men tycker du inte att Larssons ändå har gjort ett bra jobb, med tanke på den enorma succé böckerna har runt om i världen nu?", undrar Skavlan. Jo, men det är självklart inte Stieg Larssons bror och pappas förtjänst, det är ju Stieg Larssons. Från ingenstans hamnade Erland och Joakim Larsson i straffområdet med en boll framför fötterna inför öppet mål. Hur svårt är det? Hur rätt var det att de hamnade där?

Av Carl Olof Schlyter 23 feb 2011 13:27