Hemkomsten

Tågets tjoffande söver mig innan vi ens kommit utanför Stockholms yttre gräns, och boken jag lagt på bordet i syfte att läsa glöms bort när hjärnan kopplas på autopilot.

Doften av min hemstads närmaste granne väcker mig till liv några timmar senare, och med en uppgiven suck reser jag mig upp och samlar ihop mitt bagage.

Efter alla år utomlands känner jag en underlig längtan till igenkännbara dagar och ställen. Den eviga cirkusen runt min person har sakta lagt sig till vila, och alla sinnen gått i ide.

Stånkande tar jag mig ut från tåget och ställer mig på perrongen spanande efter min kära mor. Efter bara en liten stund ser jag en kvinna som grånat betydligt av sorger och ålder som ropar från andra sidan och vinkar. "Ella! Här!"

I bilen läggs tystnadens täcke sig runt mig, och jag känner mig främmande på välkänd mark. Min mor studerar mitt åldrade ansikte och smeker min kind. "Älskade unge, välkommen hem. Så vi har längtat."

När bilen är parkerad och jag stigit in i mitt barndomshem kommer andarna till mig och viskar spefullt. "Så du kunde inte låta bli? Hemlängtan blev för stark?" De virvlar runt mitt huvud och drar retfullt i mitt hår.

Några timmar senare sitter jag på tåget igen, flyr ifrån känslor och krav.

På flygplatsen börjar jag andas normalt igen, och kastar tärning för att kolla vart jag skall dra.

Av Anitha Östlund Meijer 14 feb 2011 14:53