Husdrömmar

Med konstrik precision kilade Petter in mejseln mellan skruvens huvud och husets fasad och bräckte till. Ett ljudligt knakande ekade genom sekler av bräder som släppte sitt grepp. "Faan Emma, det är ju ruttet... hela fasaden är totalt genomrutten." Petter klev ned från stegen och studerade brädorna. "Det här kommer att kosta..."

Emma visste inte riktigt vad han förväntade sig att hon skulle göra och nickade lite försiktigt på huvudet. "Har vi råd?" Innanför hennes huvud spelades scener upp där de fick ta sitt pick och pack och flytta in i lägenhet igen. Emma darrade på rösten och förbannade sig själv för att hon inte lyssnat på fadern råd.

Petter steg upp igen och drog ned resten av fasaden. Innanför satt gulbrun isolering som var hårt råttangripen. Små smala gångar visade var de gått, och här och var syntes små exkrementhögar. Munnen var som ett smalt streck, och Emma såg att den tjocka ådern som slingrade sig över hans panna och vidare över kinden hade blånat.

Emma vågade inte säga något, och smög iväg in i huset.

Plötsligt hördes ett vrål av ilska och hon sprang ut.

Fullständigt bindgalen slog Petter på brädorna som lossnat med tårarna sprutande. "Det skulle ju bli så bra." Rösten var hes, och Emma sprang fram till Petter för att hålla om honom. "Det gör inget. Huvudsaken är att vi har varandra." Han puttade bort henne och satte sig ned. "Alla pengar vi äger ligger i det här." Petter drog i isoleringen och hittade plötsligt ett litet råttbo fyllt av små röda ungar. "Vad i helvete!" Han lade boet på backen och lyfte foten för att krossa det. Nästan som i ultrarapid kastade sig Emma framåt för att rädda det, och hamnade själv under Petters fot.

Boet rullade iväg över gräsmattan, och de små ungarna ramlade ur. I två steg var Petter där och lyfte upp dem för att om igen utföra sin gärning. "Låt bli! De har inte gjort något ont." Emma ryckte till sig boet och plockade varsamt upp de små liven. "Vi kan ge dem till grannens son."

Petter fnyste och sparkade ilsket på brädhögen för att sedan gå in i huset. I tystnaden hörde Emma hans anklagelse och frustration.

När Petter lugnat ned sig gick han ut och studerade förödelsen sittande på marken. Han visste att det skulle ta både tid och pengar att rusta upp huset, och det här var ett riktigt stort avbräck på hans drömmar, men med Emmas hjälp skulle det säkert gå.

Av Anitha Östlund Meijer 10 feb 2011 14:42