Operationsdagen närmar sig

När jag såg kuvertet med plastikkirurgens emblem på uppe i ena hörnet stannade jag upp. Jag öppnade till och med brevet från CSN innan jag började fingra på det tjocka kuvertet, vilket betyder att jag är mer nervös över det brevet än över CNSs hiskeliga återbetalningskrav.

Inte trodde jag att de skulle skriva så fort. I december månad var jag på ett läkarbesök och fick göra bekantskap med en energirik, närvarande kvinna med italienskt efternamn. Till min stora glädje erbjöd hon mig en mycket mindre operation än jag förväntat mig. Som jag skrivit tidigare har jag spenderat många månader som barn på sjukhus pga brännskador på mina ben som jag fick när jag var tretton månader gammal. Nu är det många år sedan de satte kniven i mig senast och jag fasade lite för vad hon skulle erbjuda mig, även om jag själv tagit kontakten.

Eftersom jag hade ett specifikt ställe som jag ville åtgärda så fick jag erbjudande om att placera lite kroppseget subcutant fett i håligheten. Besväret med detta var att jag var tvungen att använda en typ av cykelbyxor i x antal månader efteråt. Jag tackade för mig och gick med på det även om mina gamla erfarenheter av sårinfektioner och komplikationer gnagde inom mig.

Nu satt jag på golvet med brevet framför mig och kände lite hjärtklappning. Jag intalade mig att de säkert bara var ute i god tid och att den aktuella dagen för ingreppet låg någon månad framåt i tiden. Jag visste att det inuti det tjocka kuvertet låg två stycken svampar med descutan som jag skulle tvätta mig med dagen innan och på operationsdagen. Jag hade blivit lovad att bli sövd jag tänker inte vara lokalbedövad om jag kan förhindra det.

Jag körde i racerfart över bokstäverna och det var bara hälften som hann lägga sig till rätta i huvudet på mig. Den 2 februari var något annat som la sig till rätta inom mig och jag insåg snabbt att det är om en vecka. När jag lyfte blicken från pappret och tittade på min son som satt med ett leende på läpparna för min skull kunde jag inte annat än att säga "jag gör det inte".

Någonstans på halva vägen hade jag glömt att det var jag själv som ville, och jag fick mota bort alla gamla impulser som handlade om övergivenhet, maktlöshet och smärta och lämna dessa känslor hos den lilla flickan. Jag fick sätta mig ner och resonera med mig själv som så många gånger förr när liknande impulser dyker upp. Då backar jag bandet lite och säger att jag numera är en vuxen kvinna som klarar mig själv och att de knappar som mitt inre tryckte på handlar om ett barns erfarenheter.

Denna gång slipper jag ligga på en vårdavdelning i flera veckor. Samma dag på eftermiddagen kommer jag att återvända hem och kommer sannolikt att kunna arbeta igen efter någon dag. Till sommaren kommer jag förhoppningsvis att vara lite mer nöjd med konturerna på mitt högra ben. Förhoppningsvis kommer det att vara värt besväret, och om inte så har jag i alla fall fått mig en ny erfarenhet som jag kan packa ner i arkivet.

Av Birgitta Stiefler 25 jan 2011 21:50