Med stolpskor i Kolmårdens skogar

Vi skulle, så långt som möjligt, enbart kvista och ta bort så mycket växtlighet att vi fick till en siktskåra mellan våra mätpunkter. Till hjälp hade vi långa röjsågar, röjyxor och vanliga yxor för att hugga oss fram genom det kraftigt grönskande Sörmländska landskapet.

Mätpunkterna skulle helst hamna i den blivande motorvägens mittremsa. De framtida vägbyggarna fick då korta sträckor för sin utsättning och kunde även enkelt komplettera med egna mätpunkter. Mätsträckorna var relativt långa och landskapet söder om Nyköping bestod av mycket tät skog och bergknallar. Därför blev det ofta förargliga kvistar och grenar som hindrade våra mätningar. Kvistarna satt högt upp i både gran och tall, särskilt när dalgångarna skulle passeras. Det var svårt att avgöra från vilket träd, längs hela mätsträckan, som grenen stack ut ifrån. En av oss fick stå med en kikare och lotsa fram röjaren till rätt trädgren, en inte helt enkel uppgift. Våra walkie talkie krånglade tyvärr ofta, istället ekade våra hojtande rop genom skogen.

Idag hade man troligtvis tagit GPS-tekniken till hjälp och fått fram mätpunkternas koordinater utan något större behov av röjning. Men vi var tvungna att bygga på polygoner polygontåg, det vill säga nya, av varandra beroende mätpunkter, utlagda i terrängen och koordinatberäknade genom vinkel och längdmätningar. Vi utgick från kända start och slutpunkter, tidigare utlagda mätpunkter av statliga Lantmäteriet Rikets allmänna kartverk. När vi gick där i skogen fantiserade vi om framtidens mätningar, vi förstod att med hjälp av elektrotekniken skulle nya och enklare metoder utvecklas, hela tiden kom även allt bättre instrument.

Det första optiska längdmätningsinstrumentet jag kom i kontakt med var Geodimeter 4 från svenska AGA. Instrumentet fick sin elektricitet från en bärbar bensindriven generator. Både generator och Geodimeter bar vi på ryggen genom den kuperade terrängen, ganska svettigt. Vi fick inte som med dagens moderna instrument reda på längden direkt displayen. Nej, här behövdes för varje mätsträcka fyllas en hel A4-sida med mätdata. Förfaringssättet var omständigt, med mätningar utförda i bland annat olika faser och det var egentligen först när vi kommit inomhus den rätta horisontella längden kunde beräknas. Den gamla geodimetern mätte inga vinklar utan när längdmätningen var klar, fick vi plocka fram vår kära teodolit T2 och mäta vinklarna separat. Man kan tycka att vi hade det ganska knogigt jämförbart med hur det måste vara med dagens GPS-teknik. Men ändå, när jag idag ser en ensam ingenjör gå där med sin GPS-stav, tänker jag ändock mest på vår gruppgemenskap och hur våra skratt ekade i skogen.

Ett särskilt roligt minne var när gruppchefen K-G Moberg kom med stolpskor, samma som telegrafarbetarna hade när de klättrade i trästolpar. I min första berättelse om vägprojektering på 1960-talet kom chefen med snöskor på vintern och nu kom alltså gruppchefen med stolpskor. Vi hade nog hellre önskat oss en motorsåg. Moberg var en smårolig tystlåten man från övre Norrland, hade lite av Bosse Parnevik över sig. Vi skulle alltså klättra i gran och tall med stolpskor och enbart försöka röja ena sidan av trädet, hur skulle det gå? Nej, det var inget skämt, vi skulle på riktigt klättra med stolpskor.

Klättringen blev det mest svettiga och nervpirrande jag varit med om under min tid som vägprojektör. Vanliga telestolpar är släta och jämna, men skogens träd var fulla med grenar, som vi inte fick ta bort i onödan, och så blev träden smalare allt längre upp vi klättrade. Man ska även ha ett midjebälte kopplat runt stolpen för att kunna luta sig bakåt, men det gick inte för oss bland alla trädens grenar. Stolpskorna vickade mer och mer, allt högre upp jag kom och när ena skon skulle höjas eller sänkas måste hela tyngden vila på den andra skon, sedan gällde det att hitta ett nytt läge mellan grenarna för att sakta klättra uppåt. Samtidigt skulle röjsågen vara till hands. Det hade varit bra om någon erfaren telearbetare kunnat instruerat oss, nu fick vi själva komma underfund med hur vi bäst skulle bära oss åt. Något skyddsombud hade vi inte hört talas om, annars hade väl en sådan person stoppat spektaklet. Erfarna telearbetare skulle ha skrattat gott, om de sett våra försök att klättra i träd med stolpskor.

Efteråt såg det även för roligt ut med våra ensidiga röjgator i den tätvuxna granskogen. För vi lyckades mot förmodan faktiskt få till några sträckor. Men rationellt var det inte, det tog för mycket tid. När det sedan även stod klart, att träden med hög sannolikhet ändock skulle dö av vår ensidiga röjning, fick vi sluta med stolpskor och ensidig röjning. Nu efteråt i minnenas värld saknar jag fotobilder, suck! Jag kan minnas hur grenarna riktigt jäklades med oss. Ingen gran eller tall var den andre lik. Massor av gamla torra stickande barr långt in på bara kroppen och kådan smetade ned oss, vi doftade färska julgranar.

Men nu kom motorsågen fram och vi slutade att fjanta med enstaka kvistar högt upp bland trädens kronor. Nu skulle här röjas minsann. Nu utgick vi från en bestämd riktning och mätpunkterna kanske istället inte alltid hamna på bästa plats för framtida byggare. Ibland fällde vi kanske även träd i onödan, av bara farten. Någon enstaka gång kunde det låta så här: "Fäll ett träd, så jag ser var ni är!" "Nä, jag såg inget, kan ni fälla ett till?" Det hände också att vi till en början försökte undvika att fälla allt för stora träd och istället försökte parallellflytta mätlinjen. Men resultatet blev enbart att vi snart hamnade i ett annat träd och därför slutade vi med att ändra siktlinjen. Vi fällde träden direkt istället, "här ska röjas" blev vårt nya glada motto.

En dag kom en förbannad markägare och undra vad i h-skotta han fått för fult kalhygge på sin fastighet. En förklaring vi drog till med, var att det ibland behövdes siktgator, med olika riktningar till en och samma mätpunkt och då kunde det slumpa sig att träden växte på sådant sätt, att det blev ett litet kalhygge runt den mätpunkten. Själva var vi förstås alltid fullt upptagna med att få sikt mellan punkterna. Vi kanske inte märke hur det såg ut runt om på platsen. Inte förrän någon markägare kom, och med sina ögon påtalade hur det såg ut. Vi kunde förstås inte göra något annat än att säga ett försynt; Förlåt vi ska inte göra om det! Markägarna fick förhoppningsvis, efter en tids väntan, ersättning för virkesvärdet. Men det finns kanske markägare som mer tycker om den växande gröna skogen, än pengar och motorvägar?

Idag brusar trafiken förbi på motorvägen och skogens djur har varit tvungna att hitta nya stigar och vänja sig med det eviga trafikbullret. Även traktens jägare har fått leta efter nya jaktmarker och kanske fått ändra på sättet att jaga. Kanske kan ett viltstängsel vara bra i jakten? Användas som fångsthinder, likt ett renstängsel? Men då talar vi kanske istället om slakt, inte jakt. Jaktens spänning, frihet, gemensamhet/ensamhet och fågelsång i tysta skogar är personliga värden som till stor del är förlorade, där motorvägen drar fram. Dessa värdet går tyvärr inte att kompensera i pengar, något som även blev tydligt för några markägare i den efterföljande prövningen i fastighetsdomstolen.

Vi som projektera statens vägar under den här tidsepoken hade bra förmåner när vi var ute på tjänsteförrättning. Traktamenten och bilersättning var skattefria inkomster, vi hade natt-traktmenten oavsett om vi bodde på hotell eller valde att bo i husvagn. Själv tältade jag några gånger när sommarvädret tillät, det var praktiskt att få sova lite längre och gå rakt ut i jobbet. Det hände även att vi delade på hyran för rum eller små lägenheter. För att undkomma reducering av traktamenten planerade vår geotekniker Gösta tjänsteresorna på ett förträffligt sätt. Resorna blev många istället för långa, och omväxling förnöjer alltid. Tack Gösta!

Planeringsavdelningen bytte 1967 namn till Projekteringskontoren, det året försvann det Kungliga namnet och istället föddes Statens Vägverk, dock behöll man den Kungliga guld-gula logotypen. Samma år bildades även sju byggnadsdistrikt och staten började bygga vägar i egen regi. Inte skulle privata entreprenörer och konsulter tillåtas lura staten på obefogade vinster. Nu skulle istället byggas med tjänstemannaansvar, med bättre effektivitet och vinsten skulle komma landets alla medborgare till godo. År 1971 tog politikern Sven-Göran Olhede över som generaldirektör efter Gus Vahlberg. Olhede hade egen tro på statlig verksamhet och hans uppmuntrande ord till oss anställda var: "Vår väg – Din väg". Vägverksandan som ännu fanns kvar skulle stärkas än mer. Länge leve Vägverket, ropade vi som ekande svar.

Själv hade jag under 1968 börjat fundera på om det inte vore på tiden att följa upp all projektering med lite byggerfarenhet – eller som militärerna säger, få lite erfarenhet från fältet. Och det passade mig bra nu när Vägverket skulle bli sin egen fältherre. Mitt fältslag blev inte långvarigt, år 1974 var jag tillbaka på Projekteringskontoret. Förste vägingenjören Bo hade hunnit blivit chef och lokalerna flyttade till Vreten i Solna. Men mina minnena från den tiden får bli en egen historia.

Närmast tänker jag berätta lite minnen från min tid på motorvägsbygget Väg E18 delen Bro – Stäket. Det blir även några minnen från min tid på Utbildningskontoret, förkortat APu. Tack för att du läser mina små berättelser och häng gärna med mig även i fortsättningen, här på Sourze.

Av Lars-Erik Larsson 18 jan 2011 09:44