Otydlig gräns mellan PR, lobbying och politik

I Primegates efterdyningar kan jag inte längre följa den politiska debatten. Kalla mig primegateskadad, men ser jag en politiker i ett annat sammanhang än plenisalen så sparkar mina sinnen bakut.

I fredagens nyhetsmorgon i TV4 var Jonas Sjöstedt och Lars Ohly gäster. Likt journalister är ämnade att göra, så intog Jenny Östergren och Steffo Törnqvist en färdig vinkling före gästerna välkomnades in i studion. Den första vinklingen handlade om att det råder en strid mellan Lars Ohly och Jonas Sjöstedt – hur ställer sig Ohly till att Sjöstedt gått ut med att han kan tänka sig partiledarplasten? Polarisering och konflikt – Vänsterpartiet är enligt nyhetsmorgon och även andra nyhetsmedier just nu i rejäl gungning. Ohly borstar dock ganska lätt bort påståendet om en maktkamp, och får flera gånger ut sitt huvudbudskap om att de som till syvende och sist avgör vem som har förtroendet är väljarna. Det råder inom partiet en öppen diskussion. Det är både Sjöstedt och Ohly överens om.

När Sjöstedt återkommande får frågor om vad han tycker om Ohlys fortsatta partiledarskap blir han till slut ställd, men försöker klamra sig fast vis Ohlys tes. Och givetvis är det här inte en fråga som varken Ohly eller Sjöstedt själva är i position att avgöra, eller ens bör ta ställning till i TV4:s morgonsoffa. Ohly säger lite retsamt att journalisterna tävlar om vem som lyckas fälla en partiledare, likt man gjorde med Mona Sahlin, men så skall fallet inte bli inom Vänsterpartiet. Det som dock skiljer Ohly och Sjöstedt åt är åt vilken riktning de vill styra partiet. Och där lägger TV4 vinkling nummer två. Ohly kan tänka sig att dra partiet ännu mer åt vänster varning för kommunisten! om så krävs.

Wiwi-Anne Johansson är vänsterpartistisk riksdagsledamot från Bohuslän. I torsdags gjorde hon ett uttalande till bland annat Göteborgs-Posten, ett uttalande som kan ses som ett startskott för det som nu kallas partiets "internkritik":

"Vi behöver ett nytt ledarskap. Vi kommer aldrig att hämta oss från att Lars Ohly kallade sig kommunist."
Sjöstedt vill ta över Vänsterpartiet

Wiwi-Anne Johansson är politiker. Men vid närmare efterforskning ser man att hon även känner till spelreglerna för en annan maktarena – den journalistiska. Wiwi-Anne Johansson lät sig intervjuas i GP den 21 september 2009, där hon berättar att hon som journalist "bytte sida."

"När jag träffar före detta kollegor kan jag känna att det finns en barriär, du är inte en av oss längre. Det är litet jobbigt. Men jag förstår precis mekanismerna. Det är helt OK och det ska nog vara så. Som journalist ska du granska makten. Är man en del av makten då är man inte kollega längre."
Journalist bytte sida

Tankarna förs osökt in på den debatt som lyser med sin frånvaro förutom i en mängd privata bloggar. Den om hur PR och lobbying bedrivs i dagsläget. Och eftersom det inte finns klara riktlinjer och möjlighet till ansvarsutkrävande kan politiker, journalister och PR-folk studsa fram och tillbaka likt ping-pong-bollar. Detta innebär givetvis att man tar med sig yrkesknep och spelregler mellan fälten.

Jag säger inte att det är såhär – men vem vet? I intervjun med Wiwi-Anne, där hon berättar om sitt sidbyte från journalist till politiker, får vi veta att hon av en ren händelse blev politiskt engagerad. Hon började som informatör för vänsterpartiet, därefter ledde det ena till det andra. Jag säger absolut inte att det är såhär – men vem vet? Var det hennes egna intressen eller någon annans betalningsavier som förde henne till politikerposten? Wiwi-Anne Johansson känner väl till mekanismerna i hur man skapar uppmärksamhet och nyheter. Hon om någon är dessutom i position att skapa rungande löp. Hon är förmodligen även fullständigt medveten om hur "internkritik" är en av de största förtroendekriser ett parti kan utsättas för – och kriser innebär tillfälle för nya intressen att vinna plats på agendan. Vore det inte skrattretande praktiskt att använda henne som budbärare?

Nej, inget av det jag pratar om har jag egentligen mer belägg för än vad som går att läsa i GP:s artiklar. Vad jag däremot med stor säkerhet vet är att när PR bedrivs med få riktlinjer och begränsad transparens, så måste vi hela tiden ställa oss frågan om vem som vinner på problemformuleringen som presenteras i de privatägda, vinstdrivande medierna.

Av Evelina Bergström 17 jan 2011 10:42