Dags att stämma staten om FRA?

Jag anser att FRA-lagen kränker mina rättigheter som de uttrycks i Europakonventionen.


Förutsättningar:

1. Europakonventionen är sedan 1995 svensk lag.
2. Brott mot svensk lag genom vilket jag blir kränkt, skadas etcetera kan handläggas av JK eller en svensk domstol.
3. Om man bryter mot konventionen så bryter man mot svensk lag.
4. Jag påstår att jag blir utsatt för en kränkning, i första hand i strid med konventionens/lagens artiklar om rätten till skydd för privat- och familjeliv artikel 8 och yttrandefrihet artikel 10 samt rätten till effektiva rättsmedel artikel 13.
5. Jag lämnar inte in skadeståndsanspråk till JK eftersom jag bedömer att detta ligger vid sidan av JK:s uppgifter.
6. Jag stämmer staten vid Västerås Tingsrätt.
7. Skadestånd för den kränkning som konventions-/lagbrottet innebär yrkas enligt skadeståndslagen.

Jag är fullt medveten om att bevisbördan för den påstådda kränkningen ligger hos mig och anser att jag har goda möjligheter att visa att lagen står i strid med konventionen och den praxis som Europadomstolen har tillämpat i liknande mål.

Just vad gäller FRA så kan man möjligen avslå det med hänvisning till att det ligger ett klagomål i Europadomstolen och väntar på ett avgörande. I det läget så kan man tänka sig motsvarande fast med datalagringsdirektivet så snart det är infört.

Efter alla justeringar av FRA-lagen så kvarstår, enligt min uppfattning, följande brister i förhållande till konventionen:

A. I den nuvarande lagen omfattas all elektronisk kommunikation som går över Sveriges gränser av signalspaningen. Det är en extensiv omfattning och själva omfattningen i sig, innebär att kravet på att spaningens omfattning måste vara proportionerlig såtillvida att det ska finnas en balans mellan mål och medel. Detta uppfylls inte.

B. Det saknas närmare föreskrifter för när och till vem som FRA får lämna ut uppgifter. I nuvarande lag är det i och för sig enbart Regeringen och Försvarsmakten som nämns, dock utan precisering. Av den debatt som nu pågår ser det också ut som att såväl polis som tull ska ges del i informationen. Avsaknaden av mottagarprecisering strider mot Europadomstolens praxis.

C. För att lagen ska vara godtagbar så krävs att det tydligt stadgas hur förstöring av lagrat material ska gå till, vem som fattar sådana beslut, när information inte får förstöras etcetera. Lagen brister i detta hänseende.

D. Enskilda ska ha rätt att få övertramp från statens sida rättsligt prövade och en rätt till skadestånd om staten fälls för sina misstag.

Lagen innehåller en skyldighet att i vissa fall informera den som blivit utsatt för spaning och man kan hos kontrollmyndigheten begära besked om huruvida man blivit utsatt för spaning.

Men när försvarsadvokater som kommunicerar med sina klienter, journalister som kommunicerar med uppgiftslämnare, eller präster som kommunicerar med personer i nöd, felaktigt avlyssnas, finns ingen skyldighet att informera dem om detta. Det är en uppenbar brist.

E. Det är mycket svårt för en enskild att avgöra om han eller hon riskerar att bli avlyssnad. Det beror på att det är olika regler för elektronisk kommunikation som går i kabel jämfört med kommunikation som går i luften, och det är olika regler för till exempel e-post som går över Sveriges gränser jämfört med e-post som stannar inom Sveriges gränser.

Slumpen avgör hur elektronisk kommunikation färdas och slumpen får inte, enligt praxis, vara avgörande när det handlar om inskränkningar av den personliga integriteten.

F. Det finns en risk för att grundlagsskyddade källor röjs. En person som exempelvis i ett e-postmeddelande lämnar en uppgift till en journalist på en tidning har rätt att vara anonym, det stadgas i svensk grundlag. Staten får inte efterforska en sådan källa, det är brottsligt. Men FRA-lagen innebär att sådan känslig information kan avlyssnas av FRA, i strid med grundlagen. Europakonventionen tillåter inte signalspaning som innebär brott mot andra nationella lagar och regler.

Högsta domstolen har genom ett antal diskussioner och avgöranden kommit att lyfta konventionen inom svensk rätt till att bli betydligt mycket mer betydelsefull som källa för hur man ska se på olika rättighetsmål.

Det kan låta som en paradox men det kan faktiskt bli så att det blir skadeståndsrätten som räddar frihet och demokrati åt oss. Egentligen borde det inte förvåna att det till sist ändå och som vanligt kan komma att handla om pengar.

Om det börjar kosta att kränka rättigheter så kanske man söker alternativ? Mänskliga rättigheter skadeståndsansvar/sanktion ett fungerande skydd mot överheten.

En kul vinkel till är att om jag förlorar och uttömmer alla svenska rättsmedel så kan jag få det prövat i Europadomstolen om den svenska tolkningen står i överensstämmelse med Europadomstolens egen.

Så det kan vara dags att stämma staten!


Rättskällor HD: Se till exempel Se NJA 2005 s. 462, 2005 s. 726 samt diskussionen i NJA 2003 s. 527 och 2003 s. 217. NJA 2007 s. 295 är det senast avgjorda målet av HD där detta resonemang har bärighet.

Av Michael Gajditza 17 jan 2011 10:25