Min krigshjälte Onkel Kåre

Onkel Kåre, så heter det i Norge, var min morbror och föddes 1920. Han var mycket flygintresserad och drömde om att bli pilot, men möjligheterna på den tiden att utbilda sig till pilot var starkt begränsade. Han gick därför "till sjös" som det heter, på en tankbåt, och blev matros vid femtonårs ålder. Min dröm i tonåren var att bli pilot på spionflygplanet U-2 som bland annat var stationerat i Bodö för att flyga över dåvarande Sovjetunionen.

I april 1940, när Onkel Kåre just hade fyllt tjugo år, ockuperade Tyskland Norge. Då han var på väg över Atlanten. Min morfar var också sjöman, men han var Onkel Kåres styvpappa, och befanns sig någonstans ute på Atlanten. På väg hem blev hans båt torpederad av en tysk U-båt, han dog och jag har därför aldrig träffat honom.

När Onkel Kåre kom till USA något år senare, efter flera turer över Atlanten utan att bli dödad, fick han sin chans att utbilda sig till pilot i Little Norway, en flygskola utanför Toronto i Kanada. Skolan var dock norsk och sköttes av RNAF – Royal Norwegian Air Force. De allierade behövde piloter i mängder och det fanns snabbkurser för detta, och även för flygmekaniker. Flygindustrin i USA och England byggde flygplan i ett rasande tempo och behövde mängder av arbetare – även hemmafruar fick på den tiden arbete i industrin.

Dödsfallen under utbildningen av piloter låg på runt 20 bland eleverna, men Onkel Kåre överlevde utbildningen. Under tiden där träffade han kanadensiskan Betty och de gifte sig. Efter en tid förflyttades han till England och började flyga för RAF – Royal Air Force och efter vidareutbildning blev han vad alla piloter, då som nu, drömmer om att bli – Spitfirepilot. Spitfire är ett av världens bästa jaktflygplan, om inte det bästa på den tiden. Han utförde många uppdrag och sköt ner några tyska Messerschmidt-plan och tyska bombare och fick en del skador. Fritiden gick åt till, fester, vin, kvinnor och sång och äktenskapet med Betty började knaka i fogarna. Spriten började bli en livskamrat på lediga stunder, men aldrig när han var i tjänst.

Under D-dagen 1944 blev han nedskjuten över Normandie men räddade sig i fallskärm och skickades tillbaka till England för att hämta ett nytt plan! Här var det inte tal om psykologbesök, debriefing och terapi. Nerskjuten ena dagen och upp och skjuta ner andra nästa dag. Men tydligen var han duktig och hade ett mycket starkt psyke. Just då.

Nu kommer en kort period som jag vet väldigt lite om och jag misstänker att spriten gjorde att han blev omplacerad till tailgunner på B-25, Flygande Fästning, ett fyramotors bombflygplan med maskingevärsskytt i aktern. Några veckor senare blev han nerskjuten igen, men denna gång blev han finkad av tyskarna och kom till ett fångläger. Efter ett halvår lyckades han och några till gräva sig ut, och med hjälp av The Life Line, en Belgisk motståndsrörelse som räddade många piloter och soldater, kom han tillbaka till England. Men nu var kriget på väg att ta slut och Onkel Kåres yrkesliv som pilot var mer eller mindre slut efter detta. Efter krigets slut maj 1945 skickades han och Betty till Norge där han blev stationerad. Han kom hem som en riktig krigshjälte, eller på norska "Krigshelt". Därmed fick han en hel del friheter, men vissa friheter tog han sig utan lov.

En sådan frihet tog han sig tillsammans med en amerikansk soldat när de "lånade" en Willys Jeep och körde upp till en liten dal uppåt Telemark. De hade hört ett rykte om ett tyskt vin- och spritlager som visserligen var plomberat, men det var ju inga problem för en norsk och amerikansk krigshjälte. Efter att ha varit bygdens hjältar en vecka, när de bjöd alla boende i närheten på sprit och vin, slutade det som sig bör – avsked ur det militära och återgång till det civila livet som sjöman. Å andra sidan fanns det ett stort överskott av piloter efter kriget och många av dessa mådde psykiskt mycket dåligt. De hade svårt att inordna sig i ett normalt liv och många hamnade i sprit- och drogmiljö samt kriminalitet. I USA bildade flera av dessa arbetslösa piloter "helvetes änglar" en organisation som skulle verka utanför det normala samhället – Hells Angels. Vi vet i dag vad dessa står för.

Under 60-talet gjordes en film som heter "Heros of Telemark" men den handlade inte om Onkel Kåre utan om sabotage av tyskarnas tungtvattenproduktion för en tysk atombomb vid Rjukan.

Äktenskapet med Betty gick naturligtvis åt pipan men min blivande mamma och mormor tog väl hand om henne. Min mamma träffade under kriget min pappa som då jobbade som lantbrukskontrollant och min mormor hade en liten gård med några djur. Resten kan ni gissa. Det blev bröllop i september 1947 och på bröllopet var naturligtvis Betty och Onkel Kåre bjudna. Under kvällen träffade Betty min fars bror Hans och efter några år var det gifta och fick tre barn.

Min pappa behövde tjäna pengar och det stora på den tiden i Sandefjord var att bli valfångare. Han åkte ut i oktober och kom hem i april. Jag föddes i mars 1949 som första barnet utav tre. Onkel Kåre gick till sjös i tankbart och kom hem en gång per år, oftast under hösten. När han arbetade söp han inte, men de fyra-fem veckor han var hemma söp han en hel del. Han var aldrig aspackad utan konstant lätt berusad. I slutet av femtiotalet och början av sextitalet var det en stor händelse när min hjälte kom hem. Han bokade då och då en taxi och tog med oss barn runt om i södra Norge och vi besökte alla möjliga bekanta och släktingar. Taxin väntade utanför men pengar var inga problem, han hade gått om stålar. Bland annat köpte han grannfastigheten till mina föräldrar och där hyste han in sin mamma, min mormor och sig själv när han var hemma.

Varje gång han kom hem hade han med sig fina presenter. Jag fick modellflygmotorer, flygplan, ja allt som hade med flyg att göra och även böcker om flyghjältar, inte minst Biggles. Men nu till det tråkiga, Onkel Kåre ville aldrig berätta om vad han varit med om under kriget. Lite fick jag reda på när han var berusad men så fort kriget kom på tal blev han som en mussla. Han ville inte minnas detta helvete han hade upplevt med död, nerskjutningar, flykt, fångenskap och annat elände. Han hade blivit lätt psykiskt skadad av kriget och det var en av anledningarna till att han blev periodare. Han skötte sig perfekt i elva månader och söp i en.

1964 fick jag några kronor som bidrag till min första pilotutbildning till segelflygare vid femton års ålder. Via min flygklubb fick jag även ett stipendium av Norska Flygvapnet för min segelflygutbildning, då de naturligtvis ville satsa på mig som pilot. Jag var i sjunde himmeln när jag själv svävade där uppe bland molnen. Flera gånger försökte jag få med mig Onkel Kåre upp i luften men lyckades aldrig. Naturligtvis skulle jag bli jaktpilot och flyga Starfighters och övriga avancerade jaktflygplan som F-5 Freedom Fighter. Men tragiskt nog för mig hade jag blivit närsynt och en yrkeskarriär som pilot med glasögon var uteslutet. Istället fortsatte jag som privatflygare.

I mitten av sextiotalet gick Onkel Kåre i land för gått och började jobba på en spånskivefabrik och bodde ensam i sitt hus då min mormor hade dött. Under dessa år som fabriksarbetare söp han aldrig utom när det var semester. Första veckan av semestern söp han upp sig, två veckor höll han på och fjärde veckan trappade han ner. Så pågick det år efter år.

Nu till ytterligare tragik – han rökte som bara den! Han tände en cigarett på morgonen och när den blev till fimp tände han en ny med fimpen. Han rökte tre paket om dagen. Camel och South State och alltid utan filter, som var bannlyst för honom. Han rullade även extra starka cigaretter själv och det kunde naturligtvis bara sluta på ett sätt – lungcancer. I slutet av sjuttiotalet tog man hans ena lunga och efter ett par år hälften av den andra och oktober 1981 dog min tragiska krigshjälte Onkel Kåre endast 61 år gammal.

Själv fortsatte jag min utbildning som privatpilot och 1998 flög jag själv, tillsammans med min fru, i eget flygplan, SE-FFG, som jag hade köpt, över Normandie och runt omkring där Onkel Kåre hade flugit och blivit nerskjuten. Vi besökte också krigsminnesmärken och jag tänkte på alla dessa hundratusentals som dog för att rädda oss från nazismen. Min krigshjälte Onkel Kåre var en av dem som överlevde men med psykiska skador för livet och spritproblem.

Tänk på att 50 000 amerikanska soldater dog i Vietnamkriget och lika många av sprit, droger och självmord efter att kriget var slut 1974. Hur kommer våra soldater som nu krigar i Afghanistan att må om tio år? Finns det några krigshjältar i framtiden? Krigsvrak kommer det definitivt att finnas.

Av Terje V. Löberg 13 jan 2011 12:49