Israels födelse och Rosemarys baby

Jag började återge filmens händelser för honom innan han stoppade mig abrupt. "Filmen handlar om Israels födelse", sa han. "Mia Farrow representerar Västerlandet, som inte kan låta bli att älska sitt barn, trots att hon vet att det är en djävulsk skapelse. Hon får leva med sin skuld därefter och se till att barnet växer och tyranniserar hela världen på grund av denna irrationella moderskärlek. Än så länge är det fortfarande ett barn. Men vänta så ska du få se vad djävulen har i beredskap för oss."

Några år senare flammade inbördeskriget upp i Libanon, men då befann jag mig redan långt borta och skulle så småningom finna mig i det där med att "tala svenska". Mina första månader i Sverige bodde jag i ett "revolutionärt" kollektiv i Göteborg, styrt av en ung man med judiskt påbrå. Vi satt på balkongen en kväll med några öl och samtalet kretsade kring det pågående kriget i Libanon. Jag måste erkänna att tjugotvå år gammal var mitt intresse för politiskt arbete lika obefintligt som mina kunskaper om europeisk modern historia. Jag hade nämligen lämnat skolan innan vi delgavs det senaste århundradets förvecklingar, så att min tillväxt hade stannat någonstans bland romantiker och symbolister. Det skulle ta mig åtskilliga år till innan jag kom ifatt med Andra världskriget. "Äcklet" kände jag dock starkast av, den dag jag upptäckte att Jean-Paul Sartre försvarade Israels "rätt" och beklagade arabernas "oförmåga att förstå judarnas problem"!

Att min revolutionära värd var jude hade jag inte en aning om. Folks efternamn sa mig inget på den tiden. Jag kastade ur mig lång harang om vem som tjänar mest på och mest eggar upp stridigheterna i mitt forna hemland, och om hur libaneser och palestinier egentligen borde enas mot en gemensam fiende. "Har du inte sett Rosemarys baby?" utbrast jag. Revolutionären tittade häpet på mig. "Du är inte klok!" sa han. "Vad har det med det hela att göra?" "Ni i väst har skapat ett monster som ser till att osämja råder därnere", fortsatte jag. "Ett monster vars uppgift är att se till att araberna aldrig enas, så att ni kan fortsätta utvecklas till ett rimligt pris medan vi fortsätter kriga och döda varandra. Kriget i Libanon blossade upp för att kompensera Israels förlorade prestige efter kriget 1973."

Han tittade nedlåtande på mig och skakade på huvudet. "Nej du, ni har inte en chans mot Israel. Lika bra ni sluter fred med dem och slutar hysa falska förhoppningar. Palestina finns inte mer. Det är slut. Och så är väl palestinier också araber. De måste väl känna sig hemma bland andra araber. Men Israel är för starkt för er. Ni blir bara besvikna om ni fortsätter drömma om att åter erövra landet!" Det var min tur att titta häpet på honom. Vilken revolutionär, tänkte jag helt aningslös om hans bakgrund. Det var inte förrän många år senare som jag kopplade ihop bitarna. Han projicerade sin egen historia på oss. Vi ville erövra "hans" land. Det var inte våra länder som vi ville befria, utan det var "hans" land som vi angrep och försökte ta ifrån honom. Andra som lyssnade på vårt samtal fattade nog att vi pratade förbi varandra, och det hela dränktes så småningom i en lagom göteborgsk fylla.

För mig förblev denna "revolutionära anda" ett mysterium i många år till, tills jag fick klart för mig att det var bolsjeviker som koloniserade Palestina, att det var Stalin som först erkände staten Israels bildande på en grund av etnisk rensning och att Israel hade fått all hjälp det kunde få av socialisterna i väst därför att det framhävde sig som ett socialistiskt och sekulärt samhälle. Min egen kompromisslöhet när det gäller palestiniernas rätt att återvända var en inställning som jag hade ärvt från min uppväxt i ett annat "socialistiskt" och "sekulärt" samhälle, nämligen Egypten under Nasser. Den chockerade min revolutionära värd och fick honom att snabbt gå till motattack genom att betona Israels okuvlighet för mig. "Glöm det där med att återvända", sa han emfatiskt mellan klunkarna. "Det finns ingenting att återvända till. Det är slut. Det är lika bra ni fattar det en gång för alla."

35 år senare sitter jag och tittar på ett klipp på youtube där man ser en ung palestinsk tjej som hindrar en israelisk soldat att skjuta på demonstrerande barn genom att ställa sig med sin kropp framför hans gevär. Tjejen är kompromisslös. Hon vägrar flytta sig och varje gång soldaten försöker sikta mot ungarna ställer hon sig bara någon meter ifrån mynningen på hans gevär och tvingar honom att backa. Denna dödens dans mellan den israeliske soldaten och den palestinska tjejen pågår i flera minuter och han ger sig till slut. Han lyckades inte skjuta något barn denna dag. Jag tänker på den unge "revolutionären" i Göteborg som nu måste vara 60 och som med åren har blivit en del av den svenska underhållningsbranschen, med egna tv-program.

Jag undrar innerligt om han fortfarande tror på Israels okuvlighet. Jag för min del har lärt mig att Mia Farrow representerade inte bara Västerlandet i "Rosemarys baby", utan alla som inte kan låta bli att föda upp djävulens avkomma för ett falskt löfte om lycka och framgång.

Av Hesham Bahari 04 jan 2011 10:58