Vargas-vinter

Mario Vargas Llosa
Tant Julia och författaren
Översättning: Jens Nordenhök
Förlag: Norstedts
Utgivning: Hösten 2010 1977

"Äntligen!"

Som herr Fylking brukade ropa när han, utklädd likt en överspeedad Ingvar Oldsberg, störde Svenska Akademiens högtidliga soaré för tillerkännandet av den årliga nobelpristagaren i litteratur.

Priset gick ju, som bekant, till peruanske Mario Vargas Llosa i år och Llosa skulle ha gillat Fylkings upptåg. Lite sprätt i salongen skadar inte.

Sjuttiofyraårige Llosa verkar ha en smittsam humor ett lika smittsamt humör. Han är frihetens och demokratins förespråkare, socialist i ungdomen och liberal efter en resa till dåvarande Sovjetunionen.

Han föddes i Arequipa, Peru, men har bott i Bolivia, Frankrike, England och Spanien och är idag spansk medborgare. Han har studerat juridik och litteraturvetenskap akademiska perversioner enligt honom själv och haft en politisk karriär, men började som journalist.

Idag är han gift med sin kusin Patricia sedan fyrtiofem år. De har tre barn tillsammans. Men redan som nittonåring gifte han sig med sin morbrors svägerska, änkan Julia. Så man kan inte säga annat än att verkligheten inympade sig i konsten när Llosa skrev "Tant Julia och författaren". Romanen släpptes 1977 och på de sista sidorna visar sig, inte helt överraskande, en kusin Patricia.

Det är 50-tal i den peruanska huvudstaden Lima. Artonårige Varguitas jobbar som nyhetsredaktör på radiostationen Panamericana. Jobbet är för all del inte särskilt krävande, men inte heller värst inspirerande. Han vill bli skribent och putsar på sina noveller som han aldrig känner sig nöjd med. Stil efter stil förkastas. Han söker en identitet i författarrollen.

Genom jobbet träffar han den bolivianske författaren Pedro Camacho som landat i Lima och gör succé med sina smått känslosvallande radioföljetonger. Camacho är en smådryg trashank som lever för konsten vilken han talar vitt och brett om. Det är lite l’art pour l’art över Camachos anlagda attityd.

Parallellt med en allt mer nervig kamratrelation dras Varguitas till tant Julia, en frånskild släkting. Julia är trettiotvå år och obildad. Män har klängt på henne i alla tider för att komma innanför kjolarna. Motvilligt låter hon sig fångas av "lille Mario" som visserligen förlorat oskulden som fjortonåring men som ändå är "Doras pojke" och definitivt förbjuden frukt.

"Tant Julia och författaren" är egentligen två romaner i en, eller snarare en roman om Mario Varguitas och hans instigande i vuxenvärlden, och ett knippe noveller eller radiodramer av Camacho. Novellerna varvas kapitelvis med Varguitas historia. Det funkar inte klockrent berättartekniskt, men var för sig är detta mycket underhållande.

Som svensk blir jag exalterad av att läsa Llosa. Han ger mig en fribiljett till världen som är så mycket större än mitt eget lilla hemland. Jag älskar hans språk, det sjuder av espri. Romanerna puttrar som härligt doftande grytor i ett kök där människor trängs med cigaretter i mungiporna och vinglas i händerna.

Gå till Whildes bokhörna

Av Stefan Whilde 25 dec 2010 15:23