Al-Maarri - Den seende blinde

Under 900- och 1000-talet e Kr eller det tredje och fjärde århundradet efter Hidjra hade den islamiska kulturen etablerat sig som en av världens ledande skriftkulturer. Detta faktum återspeglas i det enorma utbud av handskrifter och skolor som gjordes tillgängliga för en allt mer växande publik. "Ikhwan al-Safa" Klarhetens brödraskap hette en grupp anonyma författare som framställde sin tids mest omfattande encyklopediska verk bestående av 52 epistlar, vilka kartlade människans fysiska och metafysiska kunskaper fram till deras tid. Detta var inte en skrift som riktar sig till utvalda experter utan en som hade som mål att upplysa den kunskapstörstande "allmänheten" och särskilt de unga. Ett riskfyllt företag, vilket förklarar upphovsmännens anonymitet. Att ertappas med delar av verket i sin ägo kunde leda till fängelse eller ännu värre, döden, då det ansågs förespråka förbjudna tankegångar.

Enligt krönikan antastades en kvinna som gick förbi krogen i Abu al-Alas stad, Maarrat al-Numan i norra Syrien, någon gång runt år 1000 e Kr, av berusade kroggäster. Hon vände sig med sitt klagomål till byrådet för att begära rättvisa och lyckades uppvigla folket på orten, varefter krogen förstördes i ett upplopp. Vinflaskorna slogs sönder och likaså musikinstrumenten och möblerna. Sångerskorna och krögaren jagades från byn och den kristne ägaren flydde förskräckt till Aleppo, åtta mil norrut, för att i sin tur klaga hos stadens arabiske emir. Emiren, som behövde de kristnas stöd för att stärka sin ställning mot andra tronpretendenter, skred snabbt till handling. Han lät fånga in 70 män från Maarrat al-Numan och belägrade den lilla staden för att straffa de upproriska och återställa ordningen.

Poeten Abu al-Ala’ hade avsagt sig världen och bestämt sig för att inte lämna sitt hem. Han kallade sig "rahn al-mah-basayn", "de två fängelsernas gisslan", och med det menade han sin blindhet och sitt hus dit han drog sig undan människorna. Det var därför mycket motvilligt som han gick med på att förhandla å byns räkning med den belägrande emiren. Han gick ut genom stadsporten ledd av sin tjänare för att möta krigsherren och han lyckades också mildra dennes vrede och få honom att frisläppa fångarna samt avbryta belägringen av staden. Om detta diktade han i sina Luzumiyyat: "Ju argare han blev desto honungslenare var jag, och vildheten gav till slut vika för mildheten." Enligt legenden skulle emiren ha sagt till Abu al-Ala’ efter förhandlingens slut: "Jag skänker dig orten! Maarrat al-Numan är ditt!"

I Bagdad hade de abbasidiska kaliferna fått behålla en skenbar auktoritet, medan den egentliga makten förvaltades av islamiserade centralasiatiska och persiska furstar och kungar. Så låg det åtminstone till i väldets östra delar. I Nordafrika härskade fatimiderna, shia-arabiska stammar med anspråk på härstamning från Fatima, Profetens dotter och den fjärde kalifen Ali ibn Abi Talibs hustru. Som om korstågen och striderna mellan muslimer och bysantiner inte räckte, stod gränsen mellan islams västra och östra delar också i brand med ständiga utfall på båda sidor. Belägrade städer och furstebyten var vanliga företeelser för den tidens människor. Syrien låg inklämt mellan bysantinerna i norr, shia-fatimiderna i väst och de sunnitiska abbasiderna i öst. På Abu al-Ala’s tid behärskades landet än av Konstantinopel, än av korsfararstater och än av arabiska furstehus. Och det var i detta hårt drabbade Syrien som vår skald såg ljuset vid gryningen en stormig höstdag, år 970 e.Kr.

Abu al-Ala’ föddes inte blind. Han fick mässling vid fyra års ålder, och blev först av med synen på det ena ögat och sedan på det andra. Helt blind var han alltså från fem års ålder. Den unge Abu al-Ala’ hade redan börjat dikta vid elva års ålder efter att ha lärt sig Koranen utantill och för att visa sin sorg över faderns frånfälle komponerade han, fjorton år gammal, sitt första sorgekväde. Den lovande poeten drog ut på en rad resor till Antiokia, Latakia, Tripoli och Bagdad. Där tillbringade han sin tid på dessa storstäders välförsedda bibliotek i studier och samtal med de lärda. Dessa resor bekostades av en rik morbror, som var upptäcktsresande och affärsman och som höll korrespondens med sin blinde systerson.

Antiokia och Latakia styrdes av kristna furstar när Abu al-Ala’ besökte dem, och i den sistnämnda träffade vår unge poet en munk som läste Bibeln och Toran för honom, och som dessutom introducerade honom till den grekiska filosofin.

"Mannen från Maarra" lockade nyfikna lärda och lärjungar att vallfärda ända från Indien och Arabien för att lyssna på hans undervisning och rådfråga honom. Hans rykte var så utbrett att till och med makthavare anses ha korresponderat med honom och sökt hans råd. Den blinde poeten anklagades dock av många för att vara kättare, avfälling och otrogen, men ingen kunde köpa hans penna, vilket delvis förklarar hans korta vistelse i Bagdad. Än idag, tusen år efter hans död, omhuldas hans minne av folket för hans lärdom, asketism och hans vägran att berömma makthavarna.

Abu al-Ala väjde inte för att i oförtäckta ordalag kritisera sin samtid och dess människor.

Tänkare, poet, etymolog, grammatiker, epistelförfattare – al-Maarri var allt detta, sin blindhet till trots. Han lär ha vägrat äta kött under hela sitt vuxna liv. Bland hans många skrifter kan nämnas "Nådens epistel", berättelsen om en inbillad resa i ett "gäckande paradis" befolkat av "förislamiska otrogna poeter, vilka Gud hade förlåtit". Episteln är huvudsakligen skriven på en rimmad prosa, där möten, brev, filosofiska betraktelser och poesicitat har flätats samman i denna förelöpare till Dante. Och "al-Luzumiyyat" "Åliggandena", en av den arabiska litteraturens mest kända diktsamlingar. Nedan ett kort utdrag ur "al-Luzumiyyat" av Abul Ala al-Maarri.

Utdrag ur "al-Luzumiyyat"
av Abul Ala al-Maarri 970-1040 e Kr


Så många predikanter vi har hört!
Helgon och profeter har höjt sig över vår jord!
De har försvunnit men olyckan förblir,
förblir även din obotliga ondska.

Länge har jag levt bland folk
vars furstar styr mot folkets bästa.
De förtrycker sina undersåtar,
ger sig själva rätten att lura dem
och försummar deras intressen.
Sådana är folkets tjänare!

Stjärnorna ter sig likt nät av evighet
kastade över människan.

Vakna, ni vilseledda! Vakna!
Religionerna är blott undanflykter.
De hävdar att Tiden snart tar slut,
att vi hör dagarnas sista andetag.
De ljuger. Ingen känner till Tidens slut.
Sådana är falskhetens kämpar!

Folket vill se en Imam resa sig
och ta till orda inför den stumma mängden.
O bedrägliga inbillning – enbart Förnuftet
är Imamen. Vår vägvisare på natten
som på dagen.

Dra dig undan så långt du kan,
ty den som yppar sanningen
blir en börda för sin omgivning.

Min sömn – en död följd av återuppståndelse.
Min död – en sömn utan slut.

Jorden, precis som vi, söker sin näring.
Den äter och dricker av detta mänskosläkte.

Ondskan är denna urgamla fadersinstinkt
vars ådra pulserar i varje varelse.
Förnuftet försöker slipa sina anhängare
men skapelsen är föga mottaglig för slipning.

Förnuftet förbjuder mig saker
som min natur vill förleda mig till.
Att tvivla på det rätta, mot alla bevis,
och tro på lögnaren. Vilket nederlag!

För ditt krig eller slut din fred, allt efter behag!
Fredens man liknar, i sin vardag, krigets.

Tidens ädlaste gåva är vår förmåga
att säga nej till Tidens gåvor.
Tiden tar alltid tillbaka sin gåva.

Människorna är tidens ord.
Det är oundvikligt att de förändras.

För den skarpsynte är sabbaten varje dag.
Bokens läsare vill tillförsäkra sig
om sina egna intressen.
De söker ej efter kärleken till skriften.

Gudomliga lagar har sått aggets frö bland oss
och kastat oss djupt ner i olyckans gap.
Tidens olyckor är en bred ocean
där man dör, simkunnig eller ej, av törst.

Jag ser ett delirium stiga upp ur nationernas folk,
lika kortfattat och koncist som diffust och utspritt.

Så bra att hinduerna bränner sina döda!
Vad mer begära än att förkorta den långa pinan
med en eld som doftar av kamferblad?
En eld som bäst kan skingra ondskans ångor.

Har du inte förstått att det är förnuftet
som skänker godheten dess mening?
Och att det onda ligger rotat i vår natur?

Vi har en Skapare vars ursprunglighet
inte kan betvivlas av förnuftet.
Varför då alla dessa förnyade tal?

Människans seder motsvarar den tid hon föds i.
Hon lär sig skilja med blicken
mellan vita och svarta ytor.

Av Hesham Bahari 21 dec 2010 09:34