En god jul är en måttfull jul

Adolphson och Falk sjunger om att de vill ha mer jul. Jag kan tyvärr inte säga att jag håller med, även om deras låt är trallvänlig som få och har en pinsam benägenhet att sätta sig på hjärnan, vilket resulterar i att halva Sveriges befolkning går runt och sjunger att de vill ha "krimsigare krams, längre långdans och raskare räv på isen". Misstolka mig inte nu, jag är ingen Grinch, jag vill inte ta bort julen helt, inte heller tillhör jag de som tycker sig stå över julen, de som är lite för fina för julen, de som rynkar på näsan och säger något i stil med "ja, men vi måste ju för barnen".

Jul är ju i grund och botten en kul grej! Den går ut på att folk som älskar varandra samlas, äter god mat och ger varandra lite presenter. Fint tanke, eller hur? Men jul är som en otroligt stor och fet gräddbakelse. Fruktansvärt god, förvisso, men om man äter mer än en bit blir det för sött, nästan kväljande, och man får bara ont i magen.

Det jag försöker säga är att julen är trevlig i en viss mängd, men snälla, ge mig inte mer av den! Jag tror inte jag skulle klara av att se mer av hur Ernst firar jul, med ett lätt psykotiskt leende, eller ett till av de där programmen där överdrivet kreativa pysseltanter talar om för dig att du kan göra alla presenter själv, helst av de där gamla bildäcken som varit i förrådet i evigheter.

För att inte prata om maten. Julmaten. Varje år gör min mamma lutfisk, inte för att någon i vår familj tycker om de slemmiga fiskbitarna, utan för att det är tradition. Hon står framför spisen med ett lätt panikartat ansiktsuttryck, sliter sig lite i håret och försöker få den vita såsen som måste vara till fisken att bli precis lagom tjock. Mormor bryter in och säger att det är för lite mjöl i, hon har faktiskt gjort sås i flera år så hon vet minsann! Mer mjöl i såsen, mamma ser vid det här laget gråtfärdig ut, och såsen är full av klumpar. Mormor muttrar och säger att mamma måste ha gjort något fel, varvid mamma hårt greppar om kastrullen för att inte slå den i mormors huvud. Det brukar sluta med att någon häller en halv liter mjölk i, och såsen blir alldeles för rinnig. När vi sedan sitter och äter är det bara mormor och mamma som smakar, och mamma bedyrar att det smakar underbart medan hon kämpar för att svälja den vidriga röran.

Det är inte bara lutfisken som borde plockas bort, julskinkan är alltid antingen halvt rå, eller bränd. Sedan är den kvar till mitten av mars, innan någon slänger ut den i smyg, för att inte såra mamma som stod uppe hela natten för att få den klar.

Men värst är nog ändå Ernst. Eller kanske inte Ernst personligen, men alla extrainsatta program innan jul, där någon visar hur man kan fira jul på ett "kul, annorlunda och spännande sätt!" De ska vara så himla avslappnade, de där programmen. Ernst håller nöjd upp en gammal plåthink och säger att "den här är mycket mer värd för mig än en kristallvas", vilket resulterar i att alla panikslaget början leta efter en gammal plåthink, om man inte har någon får man köpa en ny och försöka få den att se använd ut, för det får inte märkas att man har ansträngt sig. Det ska se så naturligt ut, allting. "Ja, vi har inte gjort något speciellt i år, vi bestämde oss för att ta det lite avslappnat" säger man till sin granne, när man egentligen har slitit i evigheter för att julpyssla huset. Det blir som en tävling, vem kan få den bästa julstämningen utan att anstränga sig?

Nej, byt ut julmaten mot pizza och McDonald’s, och visa gamla repriser av Sunset Beach innan jul istället för Ernst firar jul. På så vis skulle julen bli mycket trevligare för alla.

Men de där jobbiga jullåtarna, de kan vi behålla. De är ju ganska trivsamma ändå.

Av Leif-Arne Undvall 16 dec 2010 09:04