En god äldreomsorg med alternativ

Den palliativa medicinen har idag ett fundamentalt fäste i den svenska sjukvården och det finns många palliativa enheter runt om i landet. Många kommuner och landsting har också avancerad hemsjukvård som utgår från de palliativa avdelningar, vilket är oerhört positivt för de som har en önskan att få avsluta sitt liv i det egna hemmet. Man slipper då ha inblandning av en läkare på vårdcentralen som i huvudsak är allmänspecialist, utan man är knuten till läkaren på den palliativa enheten.
Den palliativa tanken representeras av fyra hörnstenar som innefattar; fysisk omvårdnad, psykisk, social och andlig. Det handlar med andra ord om att vi ska se till hela människan ur dessa olika vinklingar för att kunna erbjuda en så individuellt anpassad vård som möjligt. Inom den palliativa vården är man väldigt duktig på att se hela människan ur ett globalt perspektiv och man är också väldigt duktig på att se och ta hand om de anhöriga som är i lika stor hjälp av vård som den som är sjuk, men än så länge är det framförallt cancersjuka patienter som har denna förmånen.

Jag och mina kollegor inom hemsjukvården satt en dag över en kopp förmiddagskaffe och diskuterade patienter i allmänhet och det behov av "ålderdomshem" som i praktiken finns. De äldre blir allt äldre, och tanken inom många kommuner är att dessa äldre ska stanna hemma så länge som möjligt. Visst är det så att många vill ha möjlighet att få stanna i sitt egna hem tills de inte längre andas, men det finns också många som blir väldigt isolerade och har ett behov av andra människor omkring sig för att må bra.
Som det är idag ska det erbjudas dygnetruntvård i hemmet och det är egentligen bara de som kan vara till skada för sig själv eller andra som ska få komma på speciellt boende. Det krävs en diagnostiserad demens för att få möjlighet att få en plats på ett särskilt boende, vilket jag ser som beklagligt.
Det finns många äldre som är i behov av att vara nära andra. Dels på grund av rädsla för ensamheten, men också för att de i sin lätta kognitiva svikt inte har någon som kan avleda dem till en ny tankebana och i den processen bort från negativitet och destruktivitet.

Jag anser att man i större utsträckning skulle applicera den palliativa tanken på den kommunala äldreomsorgen. Med det menar jag att vi borde ta i beaktande de fyra hörnstenar som man använder inom palliativ vård och se mer till den enskilde individen när vi planerar framåt. Det är vår skyldighet som omvårdnadsansvarig personal att se till människans friska sidor och förstärka dem, samtidigt som vi vårdar det sjuka. Det är inte alltid ultimat att stanna hemma när väggarna kryper inpå och man inte har kraft varken psykiskt eller fysiskt att ringa färdtjänst, vänta 40 minuter i kylan på den och sedan åka iväg till en aktivitet när det som möter en när man kommer tillbaka är ensamheten.
Vissa vill ha det så, men tyvärr är äldreomsorgen idag uppbyggd på att alla vill ha det så. Det finns så många äldre som rent kroppsligen hade mått bättre av ett äldreboende tillsammans med medmänniskor i liknande situation.

Det hade också varit bra om den ansvarige läkaren tillsammans med patient och anhöriga hade vågat ha ett brytpunktsamtal som man har inom palliativ vård, där man lyfter frågor som hur patienter önskar ha det om han/hon blir sämre. Vill de bli inkörda till akuten för att hamna i den slutna vårdens cirkus med utredningar, vårdplaneringar och behandlingar för att efter ett tag vara hemma igen, och kanske inte alltid så mycket starkare och friskare. Är det okej att skriva i journalen att patienten endast vill bli behandlad av den ansvarige läkaren och vid försämring stanna på äldreboendet eller i hemmet med "god och kärleksfull omvårdnad"?
Jag tror det hade underlättat för många människor om man vågade ha en öppen dialog för att optimera den patientnära omvårdnaden.

När vi blir äldre är det en självklarhet, tycker nog de flesta, att vi ska kunna få en individuellt anpassad vård och jag tror det är viktigt att tar till oss att det också innebär äldreboenden med "friska" äldre samtidigt som det finns behov av demensavdelningar och fullgod personal i det egna hemmet.

Av Birgitta Stiefler 06 nov 2010 20:58