Vila i frid, Ungdomshuset

Tisdagen den 6:e mars -07 fick för mig att man kanske skulle dra till Köpenhamn och plåta lite brinnande bilar och kravaller. Jag har alltid varit svag för explosioner och eld även om tårgas är jävligt om man får det i ögonen. Och även om det varit lugnt kring rivningen av ungdomshuset på Jagtvej 69 i flera dagar och cirka 650 personer satt anhållna efter helgens upplopp så kanske, kanske det skulle hända något denna kväll. Om inte annat kanske man kunde få bra bilder av de maskerade byggarbetarna som var engagerade i själva rivningsarbetet.

Två gummiband och en extra tålig fryspåse. Några hål och så hade jag ett utmärkt regnskydd till kameran. Ett kompakt enbensstativ som hopfällt inte bara såg ut som en batong utan mycket väl skulle kunna användas som en sådan. Pengar och busskort.

Tågresan blev dryg och jag försökte att ignorera mina stirrande medresenärer som tittade oroligt på mig och mitt batongstativ. De tänkte troligtvis att jag skulle in till Köpenhamn för att kasta gatsten. Jag satt och antecknade tills jag slocknade efter Svågertorp. Kvicknade till vid Örestad och klev av vid Köpenhamns Hovedbangård, fixade Dansk valuta och ville ha en liten flaska whisky för att hålla värmen i regnrusket men fick nöja mig med en stor, sen började jag min promenad mot Nörrebro. Jag visste var Nörrebro låg men hade inte en aning om vart på Nörrebro Jagtvej låg. Det duggade och jag passerade Sjöarna. Smuttade på min whisky frågade jag en arab som såg ganska kriminell ut vart jag skulle. Han menade att det var långt som "fandens manden" och att jag borde ta bussen, 3:an. Han pekade ut riktningen.

Jag tackade och tänkte; hur långt kan det vara? Jag är van att gå överallt och är snabb i benen. Så inte fan tar jag någon buss. Så jag gick. Sen gick jag lite till. Det visade sig att den lata gangstern hade en poäng. Det tog en timme i rask promenadtakt innan jag började närma mig. Eller jag antog att jag närmade mig, för jag passerade några utbrända bilar och såg mer och mer polisbilar. Även svenska piketbussar passerade. Slitna fasader och ruskväder. Whisky och kameran redo runt halsen ifall att något plötsligt skulle explodera.

Så när jag närmade mig fann jag att ett stort område runt Jagtvej 69 var avspärrat. Flera kvarter faktiskt och det fanns ingen möjlighet att ens se rivningsarbetet. Ett tjugotal huttrande demonstranter satt under banderoller. Då och då skrek de slagord. Poliserna reagerade inte utan stod lugnt bakom sina avspärrningar och snackade om de senaste Seinfeldrepriserna.

Berg av blommor och ljus växte hela tiden. Gamla som unga som passerade stannade för att lägga blommor. En ung kvinna grät. Jag fällde ut mitt stativ och fotograferade. Det blev bara tråkiga bilder. Jag arbetade mig fram längst sidogatorna och försökte lura i poliserna att jag skulle hälsa på min danska flickvän på andra sidan avspärrningarna. Det gick inte. Inte ens journalister släpptes in. Jag lurade i en ungsnut att jag var frilans och att jag hört rykten bland ungdomarna att tyska aktivister planerade en aktion. Han såg bekymrad ut tills hans befäl kom och jagade bort mig med bryska ord jag inte förstod. Konstigt, annars är min danska bra. Jag tänkte att jag kanske kunde ta mig närmre via den angränsande kyrkogården men fann den också proppad med poliser.
Så jag sög i mig mina polska Level och en del Tullamore Dew samtidigt som jag tog trista bilder och undrade över dansk politik.

Det har blivit lätt att spy galla över Danmark på senare år, men om man ska begränsa sig till ungdomshuset så kan man ju fråga sig hur i helvete de kan vara så jävla korkade att de sålde råttboet till Faderhuset – en fundamentalistisk kristen sekt med åsikter lika radikala som Al Qaidas. Tacka fan att det sticker extra mycket i ögonen på vem som helst med lite förnuft. När även en privatperson gått in och erbjudit sig att köpa bygget till ungdomarna och Faderhuset på ren djävulskap uppenbarligen vägrade sälja, så undrar man – hade det inte varit billigare och enklare att köpa en annan fastighet?

Snart var kostnaden för polisinsats och kringkostnader uppe i 20 miljoner danska. Snålt räknat stannade det inte där. Vem vet var det stannade, det är antagligen inga siffror som någonsin kommer nå svennebanan. Men Faderhuset skulle bygga nytt. Vad exakt det nya bygget skulle användas till var än så länge luddigt och flera besked hade levererats av den lätt obehagliga familjen som står bakom sekten. All publicitet är ju trots allt bra publicitet. Vem visste vilka de var innan?

Man kan ju undra hur det kommer att gå i framtiden. Först Kristiania, sen ungdomshuset. Varför kan de inte plocka ner Tivoli istället? Ölen där är dyr som skjortan och det kryllar av skrikiga småungar.

På vägen hem blev jag mer och mer irriterad när jag tänkte över saken. En ung kvinna tittade argt på mig när hon såg min kamera och jag hälsade muntert, "Davs!" Hon hälsade inte tillbaka och som vanligt var man tvungen att springa mellan spåren när man väntade på det förbannade Öresundståget som aldrig kan bestämma sig för vilket spår det skall anlända till förrän i sista minuten. Jag är glad att jag inte är handikappad.

Resan hem blev trång och varken bilderna eller kvällen blev vad jag tänkt mig. Buss 8:a stannade vid Möllan och efter en promenad med min uttråkade hund och en snabb basketmatch med nämnde hund satte jag mig vid datorn och skrev det här.

Danskjävlar!

Ernst vila i frid
Kristiania V.I.F
Stad Solidar V.I.F
Ungdomshuset V.I.F
Demokrati V.I.F

Fast det här med Ungdomshuset har väl alla glömt vid det här laget. Danmarks gemyt har försvunnit i och med Dansk Folkeparti. Att medverka till att sätta ungdomar, vilka som helst, i sysslolöshet och gruppera dem efter etniskt ursprung kan bara leda till en sak – segregation. Inte naturlig integration och positiv utveckling över gränserna. Detta är något som också är aktuellt här i lillebrorstaden Malmö med Ilmar Reepalu och hans syn på Malmö som en stad med bristande integrationspolitik.

Vad kommer att hända inom några år i Sverige i och med SD? Ökad integration? Måhända är den här texten inte är aktuell eller ens viktig. Måhända raserades för tio år sedan något positivt i ett segregerat problemområde? Kanske vi bör bygga lite ungdomshus och lägga mindre pengar på projekt som Citytunneln?

Vi är drygga 300 000 människor som delar ytan Malmö. Kanske vi ska lära oss att komma överens och bygga på det innan någon annan hoppar från Turning Torso?