Kungamördaren

Ernst Brunner
Anckarström och kungamordet - Historien i sin helhet
Albert Bonniers förlag
Utgivning: Oktober 2010

Jesu lidande på korset var ingenting jämfört med Anckarströms på Stockholms tre största torg under spöslitningen. Om man får tro de färgstarka vittnesmålen i Ernst Brunners "Anckarström och kungamordet."

Det har skrivits mer än nog om kung Gustav III och mordet på regenten, men påfallande lite om mördaren. Brunner gör också klart i sin nästan 600 sidor feta bok att det historiska materialet om Jacob Johan Anckarström är magert. Detta hindrar honom inte från att med glödande iver brodera ett slags levnadsporträtt byggt på ett imponerande researcharbete.

Vi får oss till livs inte bara Anckarströms släktband, barndom och uppväxt utan också alla i sammanhanget inblandade personers karaktärsteckningar och dessutom en ljuvt stinkande inblick i hur det kan ha varit att leva i Sverige på 1700-talet.

Brunner är i sitt absoluta esse när han frossar i elände, armod och odörer. Det har han gjort förtjänstfullt redan i "Fukta din aska" om Bellman och i 2005 års "Carolus Rex".

Anckarströms smått tragiska öde kantas av lurendrejare, snyltare och despoter. Se till exempel på de intellektuella fegisarna bakom mordplanerna, grevarna Ribbing och Horn, som i dådets efterspel tjallar på allt och alla för att hamna i bättre dager och rädda eget skinn.

Men även om det här är en bok om kungamördaren Anckarström, som med två pistoler och en kniv kom till Operan i Stockholm den 16 mars 1792 för att befria Sverige från monarkin, så kan Brunner inte låta bli att växelvis och i raljerande ordalag berätta Gustav III:s liv. Och han gör det med espri och en klädsamt distanserad, torr humor. Här framställs kungen som en fåfäng man, tyngd av mindervärdeskomplex, impotens och förföljelsemani. Regentens sängkammarångest och förkärlek till unga män är vida känd, men får här sin välbehövliga kontext. Mer tunggrott blir det när Brunner på vissa ställen belamrar texten med allt för mycket historisk rekvisita.

Själva mordet är förstås skildrat med dramatik. Inget annat är att vänta när en känslomänniska som Brunner sänker kraven på korrekthet och blommar ut i full skrivarglädje.

Makt berusar. Så har det alltid varit. Gustav III älskade teater och maskerad och just så framstår också den politiska matchen, då som nu, som bröd och skådespel åt folket.

Kungen själv trodde inte att Anckarström, i unga år page vid hovet, var den skyldige. Mördaren hade varit längre och bredaxlad. Men Anckarström erkände. Avrättningen blev ett utdraget och makabert jippo. Det gör fysiskt ont att följa spöslitningen. När Brunner är framme vid den ceremoniella styckningen av mördarens kropp är jag färdig att spy.

Av Stefan Whilde 13 okt 2010 04:52