Varning för juvelhandel i Bangkok

Jag stod fem meter från ingången till en jättestor marknad i Bangkok häromdagen då en kille på en tuk-tuk försökte hejda mig. Han ville köra mig till ett bättre ställe för shopping. Jag bara log och sa ”Jag är framme nu.” Då var han redan igång med ett ungt nordiskt par bakom mig, de hade påsar i händerna och nappade på hans erbjudande om 20 bath för en timme. O ja, just den meningen är så vanlig; de tror de ska få köra vart de vill under den timmen. Jag gick själv på det en gång för många år sedan. De unga tu kommer att få en lååång tur som går via en del fina butiker vilka kommer betala den vänlige tuk-tuk föraren med bensinkuponger för att han kört dem dit och mera så klart, om de handlar i butiken. Det kan i och för sig vara lite intressant om man har gott om tid, men man bör vara på sin vakt och kanske inte slå till och handla på direkten.

Jag var själv på väg att haffa en buss en gång från Koasarn Road i Bangkok som är den stora samlingspunkten för backpackers och budgetresenärer. Då kom det upp en mycket trevlig thailändare bredvid mig och började snacka. Han berättade att han var anställd vid turistpolisen och gav mig sitt visitkort i fall jag skulle behöva hjälp någon gång. Han frågade vart jag skulle åka med bussen och jag berättade, han sa att han hade kompis som kör tuk-tuk och att han kan köra lika billigt som bussen. Han sa något om att han skulle bli glad för att köra mig för att han hade så lite att göra och behövde tjäna pengar. Om jag hade tid så han kunde få göra ett stopp på vägen bara så skulle han få bensinkuponger från en butik. Det vädjade ju till mitt medlidande så klart, så jag kunde väl låta killen köra mig. Det blev ett stopp i en gediget stor butik och jag var tvingad att kolla noga på allt, när jag sedan inte ville handla något blev alla sura och det var inte snack om att åka vidare med tuk tuken, för nu hette det att jag förstört hans dag. Det blev en omväg, men intressant ändå.

En dag satt jag på ett kafé. Vid bordet intill satt en ganska ung ljushårig kille som såg så otroligt bedrövad och ledsen ut. Jag tittade på honom ett par gånger, han såg nordisk ut och jag undrade vad som hänt. ”Åh”, suckade killen, ”det är ett dåligt omen. Oturen förföljer mig”. Han tyckte det var skönt att kunna prata norska och jag fick hela hans historia. Det var en tjej som kommit bort till honom på gatan, gått med över på övergångsstället, hon var vacker som en dröm säger han, inte svårt att falla. Hon hade berättat om hur hon kommit till Bangkok från landsbygden för att slippa ifrån arbete på risfälten, hon kunde ganska bra engelska och nu jobbade hon med turistpolisen. Hon hade visitkort och allt, berättade han. Hon sa att om hon haft pengar så skulle hon satsat på stenar, hon berättade hur fördelaktigt det är att köpa ädelstenar i en speciell affär just denna dag, eftersom regeringen beviljar skattefrihet på juvelköp på grund av ett kungligt jubileum. Hon berättar att de gör så ibland, en annan gång var det så att de skulle stödja studier för fattiga barn i Norra Thailand. ”Är du intresserad”, hade hon sagt, ”så kan jag visa dig. Du kan bara gå dit och titta och fråga.” Jag tyckte ju det lät ganska fantastiskt” sa han, ”men tänkte att något lurt var det kanske”.

Han hade blivit förvånad i affären att hon inte var ute efter något för egen del. Han fick en föreläsning om ädelstenar och hur man ska bedöma kvalitet etcetera och det fanns många kunder i affären. ”Jag fick se en lista på juvelerarbutiker i olika städer i världen som påstods vara villiga att köpa stenarna till ett mycket högre pris än vad jag betalade”, berättade han. ”Det kändes som om jag gjorde ett jätteklipp så jag satsade det mesta av min resekassa. Jag var på väg till Australien.” Men när han senare kollade butikerna på internet så kunde han inte se att någon av affärerna existerade. Han började ana oråd men tjejen var försvunnen lika fort som hon kom. Affären ville gärna skicka stenarna hem till Norge, men eftersom han tänkte göra sig en vinst på dem i Australien så tog killen dem med sig. Så gick han till en annan juvelerarbutik och de sa att stenarna inte var äkta. De tyckte han skulle gå till turistpolisen. ”Jag får nog göra det”, tänkte han.

”Det är ju så dumt att man skäms”, sade han och skakar på huvudet.”Jag har inte berättat det för någon.”
Jag följde med honom till turistpolisen och vi fick rådet att gå tillbaka till butiken, de tyckte det var bra att han hade stenarna kvar och sa att han skulle ha rätt att häva köpet. ”Det har tyvärr hänt förr. Beklagar” sa polisen. Vi tog en tuk-tuk till affären. När vi kom in var det inga andra kunder där, kanske var det bara inhyrda "statister," kunder som var där när han handlade för att han skulle känna sig trygg? Det tog lång tid och krävde samtal med flera olika gubbar, killen fick skriva under på många olika papper och det var många sura miner innan han fick återbetalt 60 procent av det han handlat för, resten skulle ändå ha gått att betala för guider och hjälpare längs vägen.

Det blev en rätt dyr läropeng för grabben men han var ändå glad att han kunnat rädda tillbaka en del av sin reskassa.
Jag har sedan hört att de är snabba att byta lokaler och slå igen dessa butiker och att det är en mycket krånglig process att få tillbaka något, ännu svårare om stenarna skulle vara skickade, eller eventuellt att de säger att de är skickade. Men det finns hjälp att få om man är snabb. Man kan vända sig direkt till Tourist Authority of Thailand och till de nordiska ambassaderna om man är orolig och misstänker brott.

Av Bente Wikman 04 okt 2010 14:30