Ett människa och Stilla havet

Om man tar en promenad i solen
till exempel nerför Nobelvägen

strax efter att man korsat horgatan och börjar närma sig Värnhem inser man kanske att
det oundvikliga slutet på ödet
heter döden
inte för att Värnhem är ett ställe utan solvarm betong
gröna stadsbussar
och människor som
rör på sig

om man stannar i skuggan av träden vid Rönnen
för att peta bort lite hundskit ur skosulan
med en pinne
kommer man kanske på
att man en gång
kände en mobbare som hette Jimmy Lövgren
och var väldigt olycklig

senare flyttade han till en stad med en flygplats
och gick med i en sekt

--

Som om det bevisar något alls
står det människor utmed gatorna
tar upp plats på bussen

de har lustiga hattar och viftar med armarna
som om
de var verkliga
en gång petade jag på en människa med en pinne för att se

inget hände
jag provade med en kniv

människan började vifta med armarna
innan den sprang bort

och lämnade mig ensam

--

Solen skiner alltid över Malmö

jag vaknade en gång på en grön buss
jag satt bredvid ett människa
den tittade ut genom fönstret

jag såg på den och log
den tittade ut genom fönstret
så jag petade med ett finger
som om
det var på riktigt

inget hände

så jag sov nog
när jag klev av på Gustav
tog genvägen genom kyrkogården
blundade
läste på stenar
och
drömde om något som blixtrade orange

under solen

--

Det duggregnar i Kungsparken
det är nog natt nu

torskar i blå Toyotabilar saktar ner när de passerar
jag vrider på huvudet
och tittar på det
skimrande
och plötsligt finns det inte

det är inte långt till havet
jag kan kasta en liten boll ungefär 30 meter
jag önskar det var längre

vid kanotklubben har en and bestämt sig för att dö
jag stannar och petar på den
med en pinne

som om det är
på riktigt

--

och även om allt är stilla
och jag står vid Öresund

är det är inte ett riktigt hav