Malmö – Hundarnas stad

Jag har skrivit en hel del lyrik där jag refererar till mig själv som hund. Egentligen utan rätt. En hund är trofast, ärlig och oftast kärleksfull. Jag är bara en människa och människor är sällan varken trofasta, ärliga eller kärleksfulla. Vi är för intelligenta. Evolutionen har tagit oss bortom ren instinkt, ren kärlek. Det enda som verkar återstå är en gnutta rent hat. Överlevnad uppblandad med ett äpple som någon pallade någonstans för länge sedan. Om man nu tror på sånt.

Kanske vi inte lyfter på benet när vi går på toa men vi förväntas fälla ner toalock, diska och fälla bomber på andra människor. Kanske är det det vi har gemensamt med hundar; territorialtänkande och juckande.

Jag har bott i Malmö större delen av mitt liv och har inte funderat så mycket på det förrän jag fått det påpekat för mig av nyinflyttade; Malmö är en hundtät stad. Man behöver faktiskt inte ta en speciellt lång promenad nerför Bergsgatan för att stöta på ett gäng taxar, 15 gatukorsningar och 30 pitbulls, och jag som älskar hundar ler, önskar att det fanns fler rastplatser och öppna områden centralt där man kunde rasta sina hundar.

Sen finns det ju något väldigt speciellt i Malmö för hundar, som jag är osäker på om det existerar någon annanstans i Sverige; hundbadet. Det vill säga den första biten av Ribban Ribbersborg, stranden som är avsedd endast för hundar. Ett stort gräsfält med sandstrand där hundarna kan frottera sig i socialt umgänge, pinnar och saltvatten. Precis som människorna gör en bit längre bort mot T-bryggan, även om pinnarna är utbytta mot badbollar och frisbees.

Så jag går mot Sorgenfriskolan längs med Folkets Park för att hämta hem barn. Jag ser hundskit på marken och förfäras inte alls. Jag bor i Malmö. Kanylernas stad. Hundarnas stad.

Jag tänker två år tillbaks på tiden då Tony Montana BoxerLabradorGrandDanois, snäll fortfarande var i liv. Jag tänker på de gånger jag stod och rotade i fickorna efter hundskitspåsar som jag glömt hemma och fick skäll av någon civiliserad människa och undrade om det inte fanns något annat att skälla på. Som om jag själv gillar att trampa i hundskit samtidigt som något barn syr ihop fotbollar eller skor långt, långt borta någon annanstans. Och det finns ju pinnar på marken att peta rent skosulorna med och alldeles för få ställen i centrala Malmö att rasta sina hundar på.

Att ta sig ner till Ribban är inget man har tid att göra varje dag och de få hundrastgårdar som finns är i regel täckta med skit. Vem vill försiktigt vakta sina steg mellan högar med skit? Vem önskar att en sann kärlek ska göra det samma?

Malmös trottoarer är faktiskt mest täckt av falafel och fulla människor från Arlöv i alla fall på helgen. Och visst en och annan hundskit, en och annan kanyl.

Det finns inte fler äpplen att palla i Malmö och ibland pissar vi på toasitsen när vi har druckit bara en smula för mycket öl. Inte för att markera revir eller för att vi är från Arlöv, utan bara för att vi kanske bara vägrar sitta, i alla fall vi män, vi har tydligen mindre hund i oss än kvinnor. Även om vi ganska ofta pissar på träd.

Och faktum kvarstår. Både människor och hundar gillar frisbees.