Hur oligarkerna blåser massorna – Del 4

Läs först del 1, del 2 och del 3 av den här artikeln.


Innan Rotschilds tog över kronan var den stora bankirfamiljen i England Baring Brothers & Co. Vid sin död 1810 var Francis Baring känd som Europas främste köpman. Hur hade han ha blivit så rik? Professor David Landes ger svaret i sin bok "Dynastier": Genom att finansiera krig. I Europa gick Barings under öknamnet "Den sjätte stormakten" och de kunde påverka och till och med styra hela nationers öden, förklarar professor Landes. En tradition som sedan fortsatt in i våra dagar.

Sedan grundandet av en privat sedelbank, Banque de France, år 1800 hade den finansiella makten i Frankrike legat i händerna på cirka 10-12 protestantiska bankfamiljer med Mirabaud, Hottinger, Mallet och Neuflize i spetsen. Historikern, professor Carroll Quigley skriver i sitt monumentala verk "Tragedy and Hope" om hur samtliga dessa varit djupt involverade i de agitationer som ledde fram till den franska revolutionen och att de 1811 övergått till oppositionen.

Efter Napoleons fall gjorde även tyska banker med Rotschilds i spetsen intåg på den franska marknaden. De två grupperingarna stod varandra så nära att Mirabaud och Rotschilds dominerade hela det finansiella systemet och ofta samarbetade även då grupperna utåt sett konkurrerade. 1838 uppstod en tredje grupp i form av katolska bankirer vilka sen delades i två och anslöt till Mirabauds respektive Rotschilds som under 1800-talet var ägare av världens största förmögenhet enligt professor Niall Ferguson "The House of Rothschild: Volume 1: Moneys Prophets: 1798-1848".

Efter Wienkongressen 1815 vädrade de feodala makthannarna morgonluft och de juridiska och politiska rättigheter som uppnåtts vid revolutionen begränsades. Under 1820-talet svepte åter en revolutionsvåg över delar av Europa och i Frankrike svarade eliten med att inskränka rösträtt och tryckfrihet vilket så småningom ledde till julirevolutionen 1830 där revolutionärerna mest kom från medel- och arbetarklassen.

Systemet med förmögenhetsgrundad rösträtt och det faktum att bara 1/30 del av den manliga befolkningen fick rösta väckte ilska. Detta faktum och den ekonomiska krisen och massarbetslösheten kulminerade 1848 i den så kallade "februarirevolutionen". I Frankrike abdikerade kungen och även i andra länder föll regimerna.

Det var i den här vevan som en viss Karl Marx publicerade det kommunistiska manifestet där han bland annat skrev saker som att "all privat egendom ska beslagtas och nationer ska avskaffas", men också sanningar som:

"Ni förfasar er över att vi vill upphäva privategendomen men i ert nuvarande samhälle så är ju privategendomen upphävd för nio tiondelar av dess medlemmar"

Samt:

"Alla proletariatets familjeband sönderslits till följd av storindustrin och barnen förvandlas till handelsartiklar och arbetsredskap".

1849 anlände han till England och uppbackad av organisationen League of the Just och Engels började han skriva på "Kapitalet". En viktig figur i Marx tidiga bildning var filosofen Hegel vars lära om dialektiken han utvecklade i radikal riktning.

Marx beskrev en modell för progressiv utveckling med konflikten som det centrala: Samhällsutvecklingen sker genom en kamp mellan två fiendeläger och resulterar i en allt intensivare konflikt där den ena sidan till slut utplånas. Det här var något som inte bara gällde mänskligheten utan världen som sådan.

Med andra ord, all naturlig utveckling sker genom "skutt" då konflikten mellan två motsatser nått en viss nivå som resulterar i den enas utplåning eller uppgång i den andra. För Marx och hans anhängare var alltså den kommunistiska revolutionen en naturlig del av samhällsutvecklingen.

En av centralpunkterna i Marx ekonomiska teorier var frågan om mervärdet. Arbetsvärdeteori hade diskuterats redan på 1300-talet av den arabiske historikern Ibn Khaldun och på 16- och 1700-talet av Petty, Smith och Ricardo men ingen hade gjort det så detaljerat som Marx nu gjorde.

Värdet, förklarade Marx, var inte samma sak som pris utan låg i tidåtgången för det arbete som lagts ner för att producera. Exploatering har sin grund i att det är skillnad på arbetskraft och arbete. Arbetskraft är kostnaden för produktionen mätt i arbetad tid medan arbete är den faktiska tid man arbetat. De anställda får betalt för den arbetskraft som sålts till kapitalisten medan denne får betalt för arbetet när varan säljs. Skillnaden mellan dessa, överskottet som uppstår, är vinsten. Överskottet är alltså ett mervärde som arbetskraften skapar åt kapitalisten. Arbetaren får själv inte del av mervärdet trots att denne själv skapat det eftersom kapitalisterna äger produktionsmedlen. Arbetaren hamnar därför i stark beroendeställning till kapitalisten då arbetaren är tvungen att sälja sin arbetskraft för att tjäna ihop till sin överlevnad och blir därigenom exploaterad.

Det här systemet var förutsättningen för att kapitalistklassen kunde bli ständigt rikare. Lönen, arbetskraftens pris, är aldrig lika stor som vinsten den skapar. Arbetarna jobbar helt enkelt gratis åt arbetsgivaren under en del av dagen och på så sätt uppstår mervärdet, förklarade Marx.

Oavsett vad man anser om Marx i allmänhet och kommunismen i synnerhet fanns det utan tvekan uppenbara poänger i flera av hans analyser och de härskande klasserna var inte dummare än att de insåg detta och förstod faran det förde med sig. Redan 1776 hade Adam Smith, i kap 5 av band 1 i "Nationernas välstånd" skrivit att "det verkliga priset för alla ting är det slit som krävs för att tillägna sig dem".

Elitens sätt att hantera saken blev att ta kontrollen över den nya rörelsen genom att bland annat backa upp och släppa fram intellektuella som brann för att reformera samhället men samtidigt hade en ideologisk övertygelse som kunde inlemmas med tanken om att vissa personer var utvalda för att leda och "förfina" andra människor och kulturer. Med andra ord skulle man utjämna orättvisorna på hemmaplan för att hålla massorna lugna och samtidigt ingjuta i dem föreställningen att de i kraft av sin etniska tillhörighet hade en skyldighet att omdana "primitivare" kulturer.

Det gällde alltså att låna en del av Marx idéer, para dem med socialdarwinismen och omsätta dem i praktiken utan att för den skull rasera de privilegier de rika åtnjöt. Därefter skulle man i imperialistisk anda exportera idéerna.

Vad man behövde var en intellektuell champion som kunde saluföra elitens nya filosofi som motpol till folkets champion, Marx.

In på scenen träder så John Ruskin, en extremt begåvad och välbärgad engelsk socialist, konstkritiker, författare och poet som år 1870 utnämndes till Professor of Fine Arts vid Oxford University. Redan tidigt stod det klart att han var ämnad för något stort. Vid tre års ålder stod han ofta på en stol och höll tal och predikade, vid fyra läste och skev han utan problem och vid fem var han redan en bokmal. Vid sju skrev han egna verk och vid elva talade han latin och började sen utbilda sig inom konst.

1853 gjorde han en lång serie omtalade föredrag om den moraliska och sociala användningen av konst men med tiden la han istället kraft på frågor om sociala och industriella problem, utbildning, moral och politik. I boken "Unto His last" skrev han:

"En massa pengar är ett resultat av åtgärder som skapat andra åtgärder som har dränkt tio gånger så mycket med att samla in dem."

Ruskin var mycket influerad av de tankar Platon la fram i "Staten". Platons ideal var den aristokratiska eller kungliga staten där en elit styr allting och ingen får äga något personligt utan allt ägs gemensamt av medborgarna i ett kollektiv utan familjeband. Män och kvinnor ska inte veta vilka barn som är deras och barnen inte vilka föräldrarna är, de ska tas om hand efter födseln och bo på avskild plats med sköterskor, med andra ord en ännu större galenskap än den som praktiserades i Sovjet.

Ruskin såg nödvändigheten att utbilda massorna och höja deras levnadsstandard eftersom han insåg att de annars förr eller senare skulle göra uppror, något eliten tagit fasta på sen dess men alltså inte av medkänsla. Det gällde att precis som romarna förkomma det potentiella hotet från massorna genom att förse dem med bröd och skådespel så att de styrande kunde genomföra sina planer i lugn och ro.

1871 skrev Darwin i boken "The Descent of Man and Selection in Relation to Sex" att "den civiliserade rasen människor nästan säkert kommer utrota och ersätta de vilda raserna över hela världen." Tråden togs sen upp av hans kusin Francis Galton som myntade termen "eugenik" 1883. Galton ville värdera människoartens olika individer eller raser i en skala av utvecklingsstadier, en idé som blev känd som den så kallade socialdarwinismen och tanken att förbättra människans biologiska natur genom utrensning av mindre livskraftiga individer.

I linje med Galtons filosofi förklarade Ruskin för sina elever att de var "det bästa nordiska blodet" och att de borde regera världen. I Platons anda lärde han sina elever att kontrollen över regeringen borde skötas av några få eller till och med bara en man. Bland annat sa han:

"Mitt fortsatta mål är att visa den eviga överlägsenhet vissa män har över andra, ibland t.o.m bara en man har över alla andra."

Tanken var att plantera de här idéerna i de bördiga sinnen hos studenterna i Oxford, varav många sen skulle tillhöra den styrande klassen i landet. Om de sen utbildade arbetarklassen och upphöjde den till medelklass kunde eliten vidmakthålla traditionen att kontrollera ekonomi och nationer genom markrättigheter, bankväsende och handel. Arrangemanget skulle vara en typ av juridiskt slaveri där båda klasserna men särskilt den ena förståss skulle gynnas.

På så sätt kunde eliten behålla kontrollen bakom kulisserna medan "packet" lugnades genom lite mer smulor av den stora kakan. Ruskin införlivade framgångsrikt sina visioner i eleverna varav flera sen kom att bli bankirernas ställföreträdande exekutörer i den politik och ekonomi som än idag styr världen.

En av eleverna skulle mer än andra ta fasta på Ruskins visioner och snart låta tala om sig...

Av Michael Delavante 14 sep 2010 10:48