sourze.se

Till havs i gul-svart skrud

"Den vibrerande fotbollen av styrka tedde sig fullständigt livsfarlig att ens titta på, och kallsvetten bröt fram på hans panna."

Den vibrerande fotbollen av styrka tedde sig fullständigt livsfarlig att ens titta på, och kallsvetten bröt fram på hans panna.

När mörkret svepte sin mantel över Grödinge smög Peter ut på verandan med kittsprutan i högsta hugg. Han tittade sig noga runt för att inte hamna i strid med de inneboende. Några svart- och gulrandiga bestar svirrade omkring i luften en kort sekund för att sedan krypa in under fönsterblecket och sedan gå via luftspalten under ribban till sitt bo som de skickligt konstruerat i den mjuka takisoleringen.

Drottningen ropade på sina undersåtar med hög röst. "Är alla inne?" Arbetaren kröp underdånigt ihop och sade med darrig röst. "N-n-nej ers majestät… några av våra arbetare har inte hunnit tillbaka. De hittade ett extremt bra ställe och försöker få med sig så mycket de kan till boet." Han plockade upp en underlig svart tingest som han tryckte på med sina spetiga ben. De långa antennerna rörde sig i vida cirklar. "Ers Majestät, jag fick just höra att arbetarna är på ingång, men behöver hjälp med sin last. Vi får göra ett undantag inatt och flyga med radar." Drottningen såg sur ut, men visste att läget i boet var akut. Den grymma hettan gjorde att hennes undersåtar behövde vätska, och männen hon bestämt att avla på hade tappat flera kilo muskelmassa. "Nå, låt gå. Seså iväg med dig!" Hon schasade med bestämd min iväg den lilla budbäraren och lade sig bekvämt tillrätta i sin säng igen.

Snart befann hon sig i drömmarnas rike, på en äng fylld av doftande blommor med en liten damm av klart, kallt vatten beläget strax intill.

Utanför boet rådde full aktivitet…

Peter kittade noga igen ingångshålet ovanför fönstret med en svart, geggig massa. Fundersamma vakter kom flygande och undrade vad den stora jätten pysslade med, men avvaktade på ordentligt avstånd. När han klev ned och lämnade fältet fritt… hittade de ingen ingång. Paniken var total! "Drottningen! Vi måste in till drottningen! Hon svälter ihjäl!" Skriket kom från en av vakterna som anlänt efter en rond runt huset. "Och våra stackars larver…" Getingen lade sitt huvud på sned och försökte se om någon inkräktare fanns i närheten som kunde begått brottet.

Mörkret gjorde att allt förvandlades till otydliga skuggor och efter att ha angripit ett av barnens mjukisdjur som glömts ute, och en stor uppblåst tiger gav han upp med en ljudlig suck. "Jag hittar inga fiender, men jag såg att människan var här tidigare och gjorde någonting. Men vi har ju inte gjort dem något ont. Eller?"

Innanför fönstret stod ett av barnen med näsan tätt tryckt mot rutan och ropade hänfört in i walketalkien han höll i sin hand. "Pappa! Nu är det flera stycken därute!" Ilsket surrande flög en av väktarna snabbt in i rutan och rasade som ett fallande löv ned på verandan. Stendöd.

"Stopp!" Ledargetingen hade nu kommit fram till ingången och skrek till sina vakter och arbetare med hög basröst. "Är ni helt från vettet? Tänk lite. Naturligtvis flyger vi in andra ingången. Seså… rada upp er. Ett, två… ett, två…"

När de nådde upp till luckan kände de en stark doft av något. "Vad i hel…" Ledargetingen tryckte sig in i den smala springan och såg ett svart fat fyllt av en grumlig vätska. Bredvid fatet stod en glasburk som var halvfull med en gulbrunaktig vätska. "Vänd om!" Skrek han till getingen som var på väg in. "Vi har blivit lurade. Vad är ni för vakter egentligen?! Såg ni inte vad som hände? Idioter! Imbecilla idioter är vad ni är. Hur löser vi det här?"

När de kom ut igen kände båda getingarna att doften av innehållet därinne hade satt sig som en tunn hinna över deras dräkt och vingarna blev tyngre och tyngre för varje sekund. "Jag måste sätta mig ned" flämtade ledargetingen och landade på en av balkarna. "Jag med" flämtade den andre och landade bredvid.

Medan getingarna diskuterade hur de skulle lösa problemet smög Peter sakta in på andra sidan vinden. Meter för meter tillryggalades och i sin hand höll han en stor svart säck. Surrandet utanför tilltog i styrka, och per walkietalkie talade sonen viskande om att det blev fler och fler getingar som flög i vida cirklar utanför fönstret. "Pappa, jag är rädd. Kan du inte komma ned? De ser så arga ut."

Peter såg nu boet som var mycket, mycket större än han föreställt sig. Den vibrerande fotbollen av styrka tedde sig fullständigt livsfarlig att ens titta på, och kallsvetten bröt fram på hans panna.
Beslutsamt vecklade han ut säcken och lade den under boet för att sedan med morakniven hugga av fästet. Snabbt snurrade han igen säcken och drog en svart eltejp runtom. Darrande av rädsla och upphetsning lyfte han sin fångst och gick hukande ut och nedför stegen. Säcken lät som ett morrande vidunder och när Anitha och Peter trädde ytterligare en säck på den andra var de livrädda att tappa eller bli anfallna av getingarna som väntade utanför luckan.

"Vad gör vi nu?" viskade Anitha och ville helst av allt springa in i huset och gömma sig. "Vi skickar ut dem till havs. Vänta skall du få se." Peter lade in säcken i bilen och slängde sig in vid ratten. "Hoppa in!" Han öppnade den andra dörren. "Aldrig!" väste Anitha och idiotförklarade sin karl på två sekunder. "Du är galen!" Han tittade kärleksfullt på henne och vinkade med lillfingret. "De är instängda och ofarliga. Kom igen nu gumman." Tveksamt satte Anitha sig i bilen, men struntade i bältet… redo att slänga sig ur bilen. "Vart?" Hon kände svetten droppa och försökte låta bli att tänka på att bilen var fylld av ilskna, nyvakna getingar. "Kan de bita sig igenom säcken tror du?" Peter koncentrerade sig på körningen och mumlade ett snabbt "Vet inte."

Efter bara några minuter stannade han bilen och öppnade bildörren. De stod på stranden vid den övergivna ekan som skulle brännas upp om några dagar. Peter lyfte ut den surrande säcken och ställde den i båten som han sedan sköt ut på vattnet. Ur fickan plockade han fram en liten pistol som han lånat av äldsta sonen. "Vad i?" Anitha stod med öppen mun och tittade chockat på vad han gjorde. "Är du inte riktigt klok?" Han vände sig lugnt mot henne och log. "Jag vet att du är djurvän, och tycker att det är synd att döda getingarna. På det här viset har de chansen att bygga ett nytt bo den här sommaren. Peter tittade efter båten som snabbt gled ut i strömmen. Knep igen ena ögat och tog sikte på den stora svarta säcken… och sköt skott på skott.

Med en explosion sprack säckarna en efter en och lämnade boet öppet. Getingarna strömmade ur det och tittade sig förvånat omkring. Drottningen fick hjälp av några arbetare och soldater. Larverna bars mellan arbetarnas starka ben och som en svart massa flög de mot land.

Peter och Anitha satt tysta och betraktade skådespelet i bilen med fönstren stängda.


Om författaren
Om artikeln

Publicerad: 19 jul 2010 13:56

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: